Det är i ett sådant projekt boken Children of Time börjar, ett uplift-projekt styrt från ett skepp med det kongeniala namnet Brin 2. Planeten det svävar över är terraformat till perfektion, med flora och småfauna hämtade från jorden. Kolonisationen är tänkt att ske via evolution: ned på planetytan skall man släppa "en tunna apor och en flaska virus" - ett nanovirus som är designat att snabba på evolutionen hos aporna och göra dem mer intelligenta och samarbetskunniga.
Men saker och ting går fel och tunnan med apor brinner upp vid inträdet i atmosfären. Övriga ryggradsdjur är genetiskt omprogrammerade att inte vara mottagliga för nanoviruset. Men... där finns ju andra livsformer, sådana som genforskarna inte tänkte på. Nanoviruset får fäste hos spindlar och myror, och speciellt ett spindelsläkte gynnas av det och utvecklas till att planera, samarbeta och bygga samhällen som ser mycket annorlunda ut än våra människosamhällen.
Medan detta pågår är ett generationsskepp på väg från Jorden, byggt tack vare ihopsamlade kunskaper av den Gamla Civilisationen och på väg mot den terraformade planet man hittat koordinaterna till. I princip hela den kvarvarande mänskligheten ligger nedsövd i lastrummen, medan en kärna på ett halvdussin personer utgör besättningen som väcks och agerar när något viktigt beslut måste fattas.
Den vi följer i besättningen är historikern Holsten. Hans roll är viktig i så måtto att han är den med mest kunskap om den Gamla Civilisationen och dess språk - språket har förändrats på de århundraden som mänskligheten gömde sig för istiden. Så när de stöter på artefakter och kanske till och med människor från forntiden behöver de Holsten för att översätta och tolka. Dock hör han inte till de viktigaste, som kapten, tekniker och säkerhetsansvarig, så gång på gång känner vi med honom förvirringen när han väcks till nya kriser eller möjligheter och snabbt måste försöka förstå vad läget är nu. Adrian Tchaikovsky är mycket skicklig och inkännande när han skildrar vilsenheten i dess olika former, existensiell eller konkret, och hur slitaget på så väl skeppet som människor förändrar den lilla spillran av liv under de århundraden som de är på väg.
Parallellt får vi följa utvecklingen på den terraformade planeten. Spindlars livslängd är kortare än människors, men smart nog väljer Tchaikovsky att återanvända namn på spindlarna så att läsaren kan identifiera sig med dem fastän handlingen växlar. Vi har ofta en Portia i huvudrollen, ibland en Bianca och allt mer frekvent en Fabian. För till en början är hanspindlar oviktiga bifigurer; mindre till växten än honspindlarna och dessutom en närande måltid efter parningen, så i samhället som byggs är hanspindlarnas liv inte mycket värda. Det är fint att få läsa hur generationer av kloka hanspindlar lyckas visa att de är och bör vara jämbördiga med honspindlarna.
När man skriver om utomjordiska civilisationer finns alltid risken att man beskriver invånarna som, ungefär, varelser med samma vanor och utseende som människor fast med gröna fjäll. Här får vi istället se ett samhälle uppbyggt av helt andra behov och möjligheter än våra, och det är fascinerande! Bit för bit gör spindlarna och myrorna upptäckter som liknar de människor gjort under sin utveckling, men de hanteras litet annorlunda och får andra användningsområden bland våra åttafotiga huvudpersoner.
Så kommer det då till att människor ställs mot spindlar, när skeppet med de sista överlevarna från Jorden vill landa och befolka spindlarnas planet. Vid det laget ligger läsarens sympatier hos båda civilisationerna, och det är spännande, otäckt och ofta hjärtslitande att läsa vartannat kapitel ur den enas, vartannat ur den andras synvinkel. Människornas uråldriga skräck inför de meterstora spindlarna ställs inför spindlarnas svindel inför de stora och konstiga proportionerna hos varelserna de vet är deras skapare.
Children of Time berättar en, nej flera mycket spännande historier, och väver också in reflektioner om situationen att veta att man är skapad av någon, eller att man är någons efterföljare och kanske förlorar något viktigt i att försöka återskapa det som föregångarna gjorde. Det kan låta avskräckande att titeln på uppföljaren är Children of Ruin, men jag tror faktiskt inte att det behöver vara så dystert.
Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Children of Ruin
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar