De vetenskapliga upptäckterna under första halvan av nittonhundratalet förändrade världen konkret i form av atombomben och dess användning, men fysikernas forskning verkade kunna avslöja hemligheter om universums uppbyggnad som skulle betyda ännu större förändringar i vår verklighet. Oppenheimer, Bohr och Schrödinger var kända namn men många andra forskade inom det spännande fältet kvantfysik. Nu är året 1962 och Johannes P. Lehrer, huvudperson i filmen Universalteorin, skriver på sin doktorsavhandling. En universalteori som skall kunna sammanlänka och förklara alla fenomen i vårt universum är något som man försöker finna än idag, men Johannes teori förutspår även parallella universa. "Quatsch!" säger hans handledare Dr. Julius Strathen och skriver syrliga kommentarer intill sina överstrykningar i Johannes handskrivna uträkningar.
När de båda männen anländer till hotellet i Schweiz för en kvantfysikkongress med en huvudtalare med ett närmast metafysiskt tema, stöter de på Dr. Strathens påflugna kollega Professor Blumberg. Han är plump och ständigt berusad, men möter Johannes teorier med entusiasm och uppmuntran. Dock följer vi honom en fyllekväll via en skrämmande färd i hotellets hiss ned till underjordisk gång. Är det en hallucination eller något verkligt? Vi kommer att få höra och se mer av underliga händelser i alplandskapets berggrund - ja, det har vi faktiskt redan gjort.
Filmen har tre olika inledningar vilka alla är sammanlänkade. Först ser vi ett klipp från en pratshow år 1974 - grälla färger, rökande gäster, varav en är Johannes P. Lehrer som ser sliten ut. Hans bok Universalteorin om händelserna år 1962 hyllas som spännande science fiction, men han insisterar på att allt i den är sant. Så går berättelsen över i svartvitt, till en idyllisk scen med två lekande barn på en alpslänt - vars slädfärd tar dem till en otäck underjordisk gång. Den glada melodin i bakgrunden övergår i samtida musik som sätter nerverna på helspänn, och vi får se den unge Johannes P. Lehrer förbereda sin resa till kongressen.
Från och med anblicken av tåget genom det svindlande alplandskapet får vi en historia à la The Master of Suspense, med överraskande möten med mystiska och spännande personer, gruvliga mord med pistol som förgör halva skallen på den olycklige, och självsvåldiga undersökningar när polisväsendet är opålitligt. Den mest spännande personen är hotellets jazzpianist Karin, men fastän Johannes känner att han känner henne, är det hon som vet mer om honom än vice versa.
Underliga allvarliga män dyker upp i trakten, och är inte en av dem Professor Blumberg som ju blev skjuten igår kväll? När Johannes letar efter Karin och efter att förstå vad det är som händer, hittar han fler ledtrådar till vad det är som pågår, trots varningar från Karin men också tack vare hennes kusliga förmåga att tala som hon vet vad Johannes tänkt och gjort även när det inte stämmer med hans egna minnen.
Liksom filmen har tre sammanlänkade inledningar har den ännu fler överlappande slut, och här skymtar regissören Timm Krögers blinkningar till filmmediet likaväl som till kvantfysiken. De parallella verkligheter vi kan ana har dels skapats vetenskapligt, dels av olika regissörers visioner av hur de vill berätta historien, och vi kan skratta åt pastischen på italiensk sextiotalsfilm men också röras av allvaret i det som kanske var den verkliga historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar