Pearl av Siân Hughes

Det var inte så att Marianne saknade fotfäste i livet innan hennes mamma försvann, men det hon hade var inte förankrat i det vanliga livet som andra människor levde, utan i en gemenskap tätt intill mamman, naturen och det litet slitna huset de bodde i tillsammans med pappa Edward. När hon som åttaåring för första gången börjar i skolan måste hon sitta tillsammans med de mindre barnen. Marianne kunde läsa, men under den förvirrade, sorgsna tiden efter mammans försvinnande glömde hon bort hur, och måste lära sig det igen. 

Eller var det verkligen så? I sina minnen sitter hon i mammas knä och ljudar sig igenom favoritboken medan mamma håller i hennes händer så att hon inte skall klia sönder sina vattkoppor. Men Edward säger att hon fick vattkoppor först några år efter att mamman försvann. Barndomsminnen kan vara otydliga och förvanskade av vad man tror eller tänker sig har hänt, och kanske särskilt när man var med om något omvälvande som Marianne. 

Siân Hughes berättar Mariannes historia inte helt kronologiskt, utan i längre episoder från viktiga delar av hennes liv där minnen, gamla händelser och förväntningar växer in i varandra. När Marianne från att ha varit ett barn som helst inte går i skolan glider över till att bli en riktigt jobbig tonåring skildrar Hughes det lagom neutralt, utan ursäkter eller överdrivna sympatier men också förståeligt. Orelaterade händelser kan väcka en sorg, små vänligheter kan skapa en efterlängtad känsla av att vara välkommen.

One of the other children came to fetch her.

'Are you Marianne? Mark said you'd help us with the treasure hunt.' She held out her hot little hand to me and I took it, grateful for the easy way she gave me to walk back into the party. She turned my hand over, and stroked the marks on my wrist.

'What happened to your arm?'

'It got caught in some gooseberry bushes. In a different garden. And maybe some blackberries too. And thistles.'

'Are there any blackberries here?'

'No, this is a very safe treasure hunt. I think Mark cut down all the blackberries bushes specially.' I was aware I said it kind of with my mother's voice inside mine, her kind of explanations, the stories she told me, and I wondered, fleetingly, if she sometimes said them to me with tears in her eyes or scars on her arms, and I accepted them as easily as this little girl called Rose took my hand and led me through the garden.

Siân Hughes språk är ibland lyriskt på ett jordnära sätt, ibland med god psykologisk insikt i att beskriva ett inre tryck eller en flyende känsla av förlösning och förlåtelse. Marianne och många i hennes omgivning, inklusive den döda modern, vill ibland passa in händelser som delar av en saga, antingen en de redan kan eller en helt ny. Inte för att göra sig själv till hjältar, ibland för att hitta en mening med vad som händer, men mest för att få en förståelse för det svårbegripliga. Siân Hughes första roman är fint berättad och jag vill läsa mer av henne.