Hemma i byn är man så stolta över dottern Anna Berg som for till Stockholm och nu skriver debattartiklar och annat i tidningarna. Ännu lyckligare är familjen över att hon är på väg hem till byn! Mindre lycklig över att vara på väg ut på landet är huvudpersonen själv, som för övrigt inte längre vill kallas Anna Berg utan Annaus Montanus. I en inledande monolog snackar hon ihop sig med oss i publiken, för bara vi i STOCKHOLM är ju smarta och medvetna om vad som händer i världen, och om hon bara snabbt kan få med sig ungdomskärleken Lenny tillbaka till storstaden så blir allt bra. Sagde Lenny är också glad över att Anna kommer tillbaka, viss om hennes kärlek trots att hon inte svarat på hans brev, och så upprymd och nervös att han inte ens vågar närma sig henne.
Annas pappa och farmor är överförtjusta över att få hem den framgångsrika dottern och tar inte illa upp av Annaus stockholmsfasoner och hennes många klagomål på deras lantlighet och försök till välkomstfirande. Stämningen i pjäsen är så pass lättsam att man kan skrattar åt Annas rappa förolämpningar och nedlåtande attityd mot alla i den gamla hembyn. Snart får man också anledning att roas av Annaus genuina irritation över den förment stockholmsutbildade Per Klockares mangling av citat på latin, spanska och esperanto.
Regissören och manusförfattaren Per Tjerneld har utgått från Ludvig Holbergs pjäs Erasmus Montanus från 1723 och stuvat om den till ett anakronistiskt 1790-tal med begrepp och händelser smart klippta från vår samtid. I sin uppfriskning av historien har han med skicklig hand undvikit att skapa svartvita motsatsförhållanden. Visst är Annaus Montanus fördomsfull mot sin efterblivna hembygd, men vi är nog många i publiken vid Stadsteaterns stora scen som haft liknande känslor efter att ha flyttat till STOCKHOLM. Och visst är lantisarna alltför tröga med att ta till sig nya kunskaper, men när Anna inte bryr sig om deras känslor så sårar hon dem djupt.
Till största delen är pjäsen Härlig är jorden ändå fantastiskt rolig; alla roller bär på måttsydd humor och skådespelarinsatserna är i ypperlig samklang. Alla chanser till skämt är väl tillvaratagna, som att alla har svårt att komma ihåg att kalla Anna för "Annaus" och farmor oftast säger "Anus". Mest lysande på alla sätt är ändå Rebecca Plymholt som Anna Berg - mimik, gester, ordval och tonfall framförs med sådan säkerhet och komisk timing att man gärna skulle låta sig sablas ned av en vass replik eller menande blick från henne.
Men när historien rullar på så dyker det ändå upp komplikationer, och till slut blir den charmiga dumheten i byn farligt kvävande. Vilket liv är bäst att välja, den nöjda tryggheten på landet eller de vassa pennorna i Stockholm? Finns det inte orosmoln på båda hållen? Hur långt räcker Annaus Montanus principfasthet? Efter många skrattsalvor får vi i publiken en allvarlig fråga om moral och val att ta med oss hem.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar