fredag 9 december 2022

Eyes of the Void av Adrian Tchaikovsky

Architects
är egentligen ett alltför smickrande namn på de entiteter, stora som månar, som dyker upp ur Unspace och vrider om planeter till nya former, ofta till priset av miljontals liv. Det finns artefakter av några som kallas Originators som verkar kunna skydda mot Architect-angrepp, och de stora och svårbegripliga Essiel som kan hantera artefakterna tar andra livsformer under sitt beskydd mot att de dyrkar Essiel som gudar, och många har gjort det valet.

Dock tycks skyddet från artefakterna rämna i fogarna, då Architects börjat attackera även de världar och farkoster som bär på dylika. Den bebodda planeten Arc Pallator med en stor Originator-lämning står näst på tur att krossas, men Essiel kräver att deras följare skall stanna på platsen för att bevisa sin tro. Är det galenskap eller vet de något de inte förklarar? Av flera skäl tar sig våra bekanta från skeppet Vulture God (och från förra boken Shards of Earth) även de till Arc Pallator för att undersöka vad som pågår. Deras navigatör Idris har redan tidigare känt en kallelse från de artefakter han besökt, och i skuggan av Originator-staden börjar han förstå mer och mer om såväl Originators som Architects.

Shards of Earth introducerade så många udda civilisationer, mystiska händelser och effekter att det nästan var som att läsa en fantasy-bok. Adrian Tchaikovsky är ju annars bra på att underbygga de mest underliga händelser med sammanhängande teorier, men hans redaktörer bad honom att stryka många av förklaringarna för att boken inte skulle bli för lång. När vi nu möter aktörerna igen går det att känna igen hur de resonerar, hur o-mänskligt det än är, och dessutom flyter språket lättare igen efter att Shards... tyngdes av litet klumpiga beskrivningar av handgemäng.

Framför allt börjar vi få fler förklaringar, som inte längre bara är handviftningar utan har sin grund i den hisnande kosmologi som Tchaikovsky låter skymta litet i taget. Samtidigt får vi som människor inse att vi inte vet vad vi har att spela med och mot, för visserligen använder sig alla skepp numera av en gravitic drive, och människor som Idris kan navigera i Unspace, men Essiel och rasen Naeromathi som är halvt fientliga men ännu mer hatiska mot Architects, de visar sig kunna böja rumtiden och Unspace på sätt som mänskligheten inte kan.

Nu har Tchaikovsky bättre fotfäste i sitt lockande och skrämmande universum, och kan portionera ut action, legala dispyter, spionuppdrag och kosmiska hemligheter så att det är spännande på alla plan hela tiden. Jag ser fram emot att läsa vidare i hans Final Architects-serie.

Inga kommentarer: