torsdag 11 februari 2010
District 9
Av alla filmer som handlar om rymdvarelser som kommer till jorden, så är District 9 en smart variant på det vanliga scenariot. Inga superintelligenta utomjordingar som antingen kommer med en övermäktig krigsmakt, eller med ett budskap om kärlek. Skeppet som ankrar ovanför jordytan är fullt med ovetande och oföretagsamma aliens. Etologer som undersöker de räk-liknande besökarna sluter sig till att de är "arbetare" utan egen initiativkraft, som hamnat ur kurs och nu också förlorat styrförmågan på sitt skepp.
Filmen mjukstartar med dokumentärfilmsliknande intervjuer med några personer om nyckelhändelser. De strandsatta räkorna får bo i ett läger på marken, Sydafrika närmare bestämt, men det löper ju inte smärtfritt. Alla gamla rädslor och fördomar om hotfulla grupper i samhället ekas i kommentarerna om räkorna: de rånar dig, de slår ned dig för dina gympaskor, de vet inte värdet av pengar.
Den dokumentära stilen passar bra när filmteamet följer den plikttrogne tjänstemannen Wikus Van De Merve (Sharlto Copley). Han är utsänd av myndigheten som har hand om kontakter med utomjordingarna, för att meddela dem att de skall omplaceras. Han är full av entusiasm, och det är lätt att skratta åt hans taffliga myndighetsutövning. Men det går inte bara att le åt vad de gör. Även om "räkorna" ser konstiga ut och lever i slum, så är det en allvarlig sak att kasta ut dem från de hem de byggt, och framför allt att bränna ned ett näste där deras ägg hänger för kläckning!
Det händer ännu fler spännande saker än så. Självklart råkar pigge, glade Wikus plocka upp en pryl som sprayar alien-smörja på honom. Uh-oh! Sådant slutar aldrig väl! Eller jo, det kan det förstås, men inte förrän efter en lång jakt genom skrämmande slum, och en kader med hjärtlösa poliser som jagar huvudpersonen. Här blir det spännande, men det är också här jag börjar reagera på en del frågetecken i logiken. Nåja, det blir ju spännande action och fighter med rymdvarelser och deras specialvapen.
Vad jag tyckte bäst om med filmen var de "räkor" man fick lära känna litet bättre. Det kändes rörande att se dem i sitt välskötta hem mitt i alien-slummen, och jag kände mer sympati med dem än med någon annan i filmen. Här var de bara en del av vad som drev handlingen framåt, men jag funderade en del på hur det måste ha känts att vara strandade på en annan planet i tjugo år, långt från den mat de älskar, landskapen de är vana vid och vardagslivet med dess bekvämligheter. Om det kommer en uppföljare vill jag se mer av räkorna, och inte bara ghetto-räkorna som ställer till bråk, utan de som försöker hålla ordning, sköta sitt jobb och leva ifred.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ännu en film jag skulle vilja se, tack för recensionen!
Ja, den är helt klart sevärd!
Såg den här igår och blev nog mer imponerad än du, tror jag. Jag hade inga förväntningar alls, vare sig positiva eller negativa och tyckte verkligen det här var en otroligt bra, men fruktansvärd film. Jag kände från början vibbarna av att det här nog skulle bli en något förutsägbar film om rasism, men den tog ju onekligen både en och två vändningar efter det. Hela tiden kände jag att det var "räkorna" som underdogs och utsatta som man kände med och var mest intressanta. Jag tyckte dock att det fanns en poäng i att inte ge dem för mycket personlighet. Dels eftersom det skulle utgöra en "falsk dokumentär", men också för att man skulle få sina fördomar satta på kant. Bryr vi oss bara om vi kan applicera våra egna känslor på de objekt som är utsatta? Sedan fick man ju lära känna ett par karaktärer och framför allt sympati för fadern och hans son. Egentligen tyckte jag nog att det var lite för otäckt det här, men är ändå glad att jag lyckades ta mig igenom den för riktigt bra tyckte jag att det här var. Tack för din recension för utan den hade jag nog glömt bort att titta på den innan oscars.:)
Vad bra att du såg den och gillade den! Det är klart att man inte kunde lägga för mycket tid på "räkorna" och deras personligheter, och man förstod ju väldigt mycket om deras liv ändå. Det talas mycket om en uppföljare, och den ser jag fram emot!
Skicka en kommentar