Fler än hundra leksakskeyboards ligger utlagda som ekrar i ett hjul, nio i de längsta raderna, fem i de kortaste och i övriga varierar antalet. Ungefär hälften av instrumenten är Casiosyntar, svarta och kompakta med ett proffsigt utseende. Andra hälften är hjärtformade, har glada färger och dekor av Hello Kitty, Disneyfigurer och till och med Anpanmans glada uppsyn.
Den japanske ljudkonstnären Asuna börjar spela, ett keyboard i taget, en ton i taget. Från en låda full av platta trästickor, liknande glasspinnar, tar han en och sticker den så att en tangent trycks ned och naglar fast ljudet. Till en början går han stegvis från en eker till en annan, men snart sprider han ljudet över hela cirkeln, i en ordning vi åskådare/lyssnare inte ens kan gissa oss till. Då och då spelar han två toner innan han väljer den ena och går vidare, ibland sätter han dit två eller fler stickor direkt på samma keyboard.
Varje enskild ton i sig är svag och till en början är ljudet mycket diskret. Men ju fler tangenter som trycks ned, desto starkare blir klangen, men otroligt långsamt. Under tiden skapas det mönster i ljudet; Moire Resonance by Interference Frequency som Asuna själv benämner det och förklarar på ett pappersark han generöst delar ut till publiken.
Under den nästan halvannan timme som verket pågår får man röra sig runt hjulet och lyssna från olika håll. Men det är också skönt att vara stilla och bara låta sig översköljas av ljudet med ögonen slutna. Sittande på en stol en bit ifrån kan jag höra hur ljudet förändras bara av att jag rör huvudet åt olika håll. Men när klangen är som starkast känner jag också ett starkt sug att gå fram till cirkeln och stanna kvar där som ljudet är ännu högre.
Det är nästan mer fascinerande att betrakta Asuna när det blir dags för honom att börja stänga av tonerna. En del "glasspinnar" dras ut och läggs på golvet bredvid, som en fallen liten hjälte, och de blir fler och fler. Under de sista minuterna släcks även lampan som hela tiden lyst i mitten, säkert som en hjälp för artisten att se vilka instrument som fortfarande är påslagna. Under det långsamma diminuendot kan man då och då känna tacksamhet över hur något surrande ljud försvinner. Trots den sköna känslan av minuterna med det kraftfullaste ljudet, tilltar lugnet allteftersom jag känner hur tystnaden nalkas. Med 100 Keyboards skapar Asuna en fantastisk och minnesvärd upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar