Alla utomjordingar är inte onda. Under det hundratal år som gick innan jorden vreds sönder, hann mänskligheten få kontakt med ett antal andra civilisationer och få till någorlunda bra samarbete med ett par av dem, även om man nog aldrig kan förstå varandra fullt ut, och även om en del av inbjudningarna från andra intelligenser nog innehåller en hel del baktankar. Därtill har mänskligheten - inte oväntat - delats upp i fraktioner som för ögonblicket är kyligt civila mot varandra men ivrigt intrigerar för att komma över de fördelar en annan grupp har.
Adrian Tchakikovskys nya rymdepos utspelar sig dels på ett kosmiskt plan, där Architects är de obegripliga motståndarna som tycks ha existerat mycket länge och som synbarligen oberörda letar upp och utplånar allt liv i universum, med enorm kraft och sirlighet inbyggd i brutaliteten. Det finns något organiskt över deras arbete, som att de är vita blodkroppar som söker upp och utrotar virus. Något liknande skymtar också i resorna genom Unspace, ett snabbt sätt att ta sig långa sträckor men där de flesta människosinnen förvrids av en krypande skräck som verkar ha fysisk form.
Men ännu mer utspelar sig handlingen på markplan, när den följer ordinarie och tillfälliga besättningsmedlemmar på skeppet Vulture God, vilka gång på gång hamnar i bråk med grupper som vill ha det dyrbara de råkade hitta på ett räddningsuppdrag. Det är handgemäng, rymdstrider och listiga förhandlingar nästan hela tiden för den godlynte storpappan/kapten Rollo och hans heterogena grupp. Fightscenerna är välskrivna men ärligt talat blir de litet väl många och långa.
Längst bak i boken finns en läsvärd tidslinje som berättar hur mänskligheten först fick kontakt med utomjordiska civilisationer, bråkade men kom överens med dem, startade kolonier i rymden, blev attackerade av Architects men under de senaste decennierna av fred glömt hur farliga Architects är. Allt motstånd med vapenkraft mot dessa outgrundliga fiender är lönlöst utan måste ske från medvetande till medvetande, en teknik som bara några få människor klarar av och där såväl träning som utförande medför livsfara. En av huvudpersonerna, Idris, hör till dem, och vi får också tillbakablickar till den historiska händelse då han lyckades avböja en Architects attack. Denna sinne-till-sinne-teknik är litet för långt över gränsen till New Age för min smak. Jag hade hoppats på några utkast till vetenskapliga förklaringar till vad som hände och blev besviken. Dock fascinerar scenerna där Idris navigerar genom Unspace och han och andra människor känner den ultimata ensamheten som innehåller en närvaro, ett osebart monster som kanske är på väg att söka upp dig.
Kanske får vi veta mer om sinneskontakterna i kommande böcker, och säkert får vi läsa mer om de intressanta folkgrupper och utomjordiska raser Tchaikovsky beskriver: de magnifika Essiel, Hivers som kom till medvetande ur människors egna distribuerade AI:n, de klonade krigarkvinnorna Parthenon och inte minst Architects och Originators. Inför nästa bok, Eyes Of The Void, hoppas jag på mindre av konspirationer och gruff, och mycket mer av Parthenons militära disciplin och episk kosmologi.
Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar