Cage of Souls av Adrian Tchaikovsky

Tröstlöst börjar Cage of Souls; allt är hopplöst. Vår berättare, Stefan Advani, är på väg mot fängelseön från vilken han aldrig kommer att friges. Vakterna på båten är hårda och avmänskligandet av fångarna har redan börjat, men det är en lätt bris i jämförelse med vad som väntar i fängelset. Finns det någon chans att fly på vägen? Nej, den grumliga floden är full av stora rovdjur som hugger allt som faller i, och inte så sällan reser sig över vattenytan för att attackera allt som rör sig trots att de saknar ögon.

De ögonlösa och på andra sätt muterade djuren är bara en del av obegripligheterna i den dystra värld där Cage of Souls utspelar sig. Vi ser en framtid där klimatförändringarna skapat ett översvämmat, upphettat jordklot vars civilisation går förlorad litet mer för var dag under den döende solen. Staden Shadrapar från vilken fångbåten utgår har egentligen inte mer framtidshopp än fängelseön. Det finns kvar maskiner och artefakter från tidigare eror som man använder tills de går sönder; ingen kan bygga något nytt och universitetet lär bara ut gamla kunskaper till de få som bryr sig om att kunna läsa. Att vittja ruiner på användbara saker är ett sätt att överleva, och i övrigt är det många som lever på att stjäla och sälja i en evig rundgång av prylar som slits mer och mer, och skulder som skickas vidare mellan människor som sällan har mer än det nödvändiga.

Ruinerna, särskilt de som ligger under vatten, läcker förstås också gift - det är förfädernas mest långvariga gåva till sina efterlevande. Nya arter har muterats fram; halvstora, människolika, som kan tala och använda verktyg men ändå stenhårt utdöms som icke-mänskliga och därför fritt fram att jaga. Hotet från Vermin, Maze och andra nya arter är påtagligt, men det är ändå hos dem jag ser ett litet hopp; om de har muterats till att leva i den förgiftade världen kanske det är de som har bäst möjlighet till en framtid.

Med diverse tillbakablickar och exkursioner är det på fängelseön som det mesta av handlingen utspelar sig. Adrian Tchaikovskys beskrivning av livet i cellerna och tvångskommenderat arbete är genomgående tung; de mörka cellerna, det hårda och ofta livsfarliga arbetet, maten som kokas av vad som fastnat när det smutsiga vattnet silats genom öns galler, fientligheten mellan fångarna och det godtyckliga våldet från vakterna och öns sadistiske Marshall, som gör det tydligt att ingen bryr sig om hur många fångar som dör, allra minst han själv. Men även i denna tillvaro med enbart minimalt hopp om omväxling fortsätter de intagna att leva, så som människor tycks göra under svåra omständigheter. Stefan Advanis skrivkunskaper ger honom mer intressanta och mindre krävande uppdrag, och djungeln kring fängelseön kanske gömmer några givande hemligheter? I det tunga livet som livstidsfånge är minsta förändring en källa till, om inte glädje så åtminstone litet nöje.

Cage of Souls är en tjock och litet tungrodd bok, men därmed inte sagt att handlingen är enahanda eller upprepar sig. På det sista hundratalet sidor händer mycket i rask takt, och några saker som känns litet väl osannolika, men Tchaikovsky ger en hård och tänkvärd bild av en möjlig framtid; ett döende samhälle där allt vi tagit för självklart vittrar sönder medan vi ser på.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Children of Time
Children of Ruin
The Tiger and the Wolf

The Doors of Eden

Shards of Earth