"I min familj jobbar vi mycket med skuld." Ja, vi är nog många som kan känna igen oss där. En process att skuldbelägga den andra för att själv gå fri för stunden, eller för att snärja in varandra i mer och mer intrikata beroenden och oroanden så att banden inte skall gå att lösa upp. Eller att utförligt berätta hur dåligt man mår så att alla skall klappa om en. Kan nästa person lyfta över sympatierna genom att berätta om sitt ännu värre mående, eller har gruppen redan valt sitt sympatiobjekt och ignorerar allt som kommer sedan?
Eller som när man försöker peppa den hunsade lille farbrorn (Per Sandberg) att vara tydligare när han säger nej. Han försöker och försöker, men när han inte klarar av att följa de andras goda råd tippar deras omtanke över i irritation och ilska som blir en ny runda av mental misshandel.
De fem personerna på scenen formar och formar om parrelationer, föräldraskap, kollektivboenden och andra gemenskaper i scener som visar hur jobbigt det kan vara. Även när de till och med varnar, genom att uttrycka det i välvalda ord - "jag dominerar rummet genom att gå ut ur det" - blir effekterna starka och känns upp på bakersta raden.
Det finns scener där skrattet halvt fastnar i halsen, men låt oss passa på att roa oss när det faktiskt inte är vi själva som står där, insnurrade i jobbiga känslor och beroenden! Anna Vnuks långa party-monolog kommer ur ursäktande och nervositet, men är ju fantastiskt underhållande och väl framförd. När Henrik (Marcus Vögeli), som pressas mellan att fira jul med hustrun Moas föräldrar i Göteborg eller hemma hos mamman i Sandviken som vanligt, brister ut i en högljudd och välartikulerad önskan om att slippa gå med en klump i magen på julafton och att alla skall tycka jättemycket om honom, får han en spontan och uppriktig applåd av publiken... och sedan ber han om ursäkt och allt blir som vanligt igen.
De olika diskussionerna delas upp av spännande dans-partier, någon gång i Twin Peaks-stämning, en annan gång i en kärleksdans mellan Annika Hallin och Matilda Ragnerstam där deras kantiga rörelser liknar varandra exakt, och just därför kan de inte hålla sig kvar nära varandra. Det är befriande att få se så här välgjord meta-teater, som är rolig och allvarlig om vartannat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar