Children of Time av Adrian Tchaikovsky

Inte nog med krig, terrorism och miljöförstöring; rymdskrot spritt i övre atmosfären dolde de inkommande solstrålarna och orsakade en ny istid. Endast spillror av mänskligheten överlevde men till slut började istiden lätta. Fast när isarna smälte blottlades också ännu fler infrusna föroreningar, och den hemska sanningen stod klar: jorden är alltför förgiftad för att kunna bebos. Hoppet står till vad den Gamla Civilisationen påbörjade innan krigen förstörde allt: ett antal planeter, terraformade till idealiska förhållanden.

Det är i ett sådant projekt boken Children of Time börjar, ett uplift-projekt styrt från ett skepp med det kongeniala namnet Brin 2. Planeten det svävar över är terraformat till perfektion, med flora och småfauna hämtade från jorden. Kolonisationen är tänkt att ske via evolution: ned på planetytan skall man släppa "en tunna apor och en flaska virus" - ett nanovirus som är designat att snabba på evolutionen hos aporna och göra dem mer intelligenta och samarbetskunniga.

Men saker och ting går fel och tunnan med apor brinner upp vid inträdet i atmosfären. Övriga ryggradsdjur är genetiskt omprogrammerade att inte vara mottagliga för nanoviruset. Men... där finns ju andra livsformer, sådana som genforskarna inte tänkte på. Nanoviruset får fäste hos spindlar och myror, och speciellt ett spindelsläkte gynnas av det och utvecklas till att planera, samarbeta och bygga samhällen som ser mycket annorlunda ut än våra människosamhällen.

Medan detta pågår är ett generationsskepp på väg från Jorden, byggt tack vare ihopsamlade kunskaper av den Gamla Civilisationen och på väg mot den terraformade planet man hittat koordinaterna till. I princip hela den kvarvarande mänskligheten ligger nedsövd i lastrummen, medan en kärna på ett halvdussin personer utgör besättningen som väcks och agerar när något viktigt beslut måste fattas.

Den vi följer i besättningen är historikern Holsten. Hans roll är viktig i så måtto att han är den med mest kunskap om den Gamla Civilisationen och dess språk - språket har förändrats på de århundraden som mänskligheten gömde sig för istiden. Så när de stöter på artefakter och kanske till och med människor från forntiden behöver de Holsten för att översätta och tolka. Dock hör han inte till de viktigaste, som kapten, tekniker och säkerhetsansvarig, så gång på gång känner vi med honom förvirringen när han väcks till nya kriser eller möjligheter och snabbt måste försöka förstå vad läget är nu. Adrian Tchaikovsky är mycket skicklig och inkännande när han skildrar vilsenheten i dess olika former, existensiell eller konkret, och hur slitaget på så väl skeppet som människor förändrar den lilla spillran av liv under de århundraden som de är på väg.

Parallellt får vi följa utvecklingen på den terraformade planeten. Spindlars livslängd är kortare än människors, men smart nog väljer Tchaikovsky att återanvända namn på spindlarna så att läsaren kan identifiera sig med dem fastän handlingen växlar. Vi har ofta en Portia i huvudrollen, ibland en Bianca och allt mer frekvent en Fabian. För till en början är hanspindlar oviktiga bifigurer; mindre till växten än honspindlarna och dessutom en närande måltid efter parningen, så i samhället som byggs är hanspindlarnas liv inte mycket värda. Det är fint att få läsa hur generationer av kloka hanspindlar lyckas visa att de är och bör vara jämbördiga med honspindlarna.

När man skriver om utomjordiska civilisationer finns alltid risken att man beskriver invånarna som, ungefär, varelser med samma vanor och utseende som människor fast med gröna fjäll. Här får vi istället se ett samhälle uppbyggt av helt andra behov och möjligheter än våra, och det är fascinerande! Bit för bit gör spindlarna och myrorna upptäckter som liknar de människor gjort under sin utveckling, men de hanteras litet annorlunda och får andra användningsområden bland våra åttafotiga huvudpersoner.

Så kommer det då till att människor ställs mot spindlar, när skeppet med de sista överlevarna från Jorden vill landa och befolka spindlarnas planet. Vid det laget ligger läsarens sympatier hos båda civilisationerna, och det är spännande, otäckt och ofta hjärtslitande att läsa vartannat kapitel ur den enas, vartannat ur den andras synvinkel. Människornas uråldriga skräck inför de meterstora spindlarna ställs inför spindlarnas svindel inför de stora och konstiga proportionerna hos varelserna de vet är deras skapare.

Children of Time berättar en, nej flera mycket spännande historier, och väver också in reflektioner om situationen att veta att man är skapad av någon, eller att man är någons efterföljare och kanske förlorar något viktigt i att försöka återskapa det som föregångarna gjorde. Det kan låta avskräckande att titeln på uppföljaren är Children of Ruin, men jag tror faktiskt inte att det behöver vara så dystert.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Children of Ruin
Cage of Souls 
The Tiger and the Wolf

The Doors of Eden

Shards of Earth

Transparent

I mogen ålder kommer Morty Pfefferman ut inför sin familj som den han innerst inne alltid har varit, Maura. Efter hand kommer vi att få veta att hustrun Shelly har vetat en del, men för de tre barnen är det en nyhet. Men de är mottagliga och öppna för förälderns förändring, och beslutar raskt att kalla Maura för "mappa" för att skilja på vilken av föräldrarna de ropar efter. Trots barnens acceptans är det ändå ett svårt steg och inte alls lika lätt att ge sig ut i världen som kvinna. Maura möter fördomar och otrevligheter i vardagen, men omtanke och hjälp att finna sig själv hos vännerna i trans-gemenskapen.

Eftersom vi kommer in i historien just när Maura kommer ut för sin familj skulle man kunna tänka sig att det är den händelsen som knuffar de tre vuxna barnen in i nya experiment med sexuella identiteter och åtrå. Men vi hann se en hel del av Sarah, Josh och Ali redan innan Maura kom in i deras liv, så vi har facit på att de faktiskt var så otroligt självupptagna och forcerat sexualiserade redan innan. Sarah lämnar sin man och går tillbaka till flickvännen från college, Ali prövar sex i nya konstellationer, och häradsbetäckaren Josh testar att bli den perfekte maken och familjefadern åt en klok kvinna han möter. Självklart är det bra viktigt finna det levnadssätt som känns rätt för en själv, men gemensamt för de tre är att de på sin upptäcktsfärd hinner såra många andra med sin egoism. Om däremot att någon av vännerna eller älskarna skulle göra något liknande mot dem är det ingen hejd på hur svikna och sårade de känner sig.

Trion av självupptagna vuxenbarn med forcerat frisinnad sexualitet får förstås Maura att framstå som den mest sympatiska och normala, och det är seriens behållning att se henne utvecklas, misslyckas, såra andra och bättra sig och bli en som förstår och hjälper. Det är lätt att känna vikten av scenerna när Maura är ute och dansar och betraktar sig själv i spegeln vid dansgolvet. Ännu mer givande är det att se de problem som Davina möter, en transsexuell väninna som inte haft lika mycket stöd och resurser i livet som Maura men ändå blivit en människa som vet sitt eget värde och kan vara generös mot andra.

De tre vuxna barnens utveckling är i jämförelse med Mauras begränsad. Ett tag i andra säsongen möter de olika typer av svårigheter och skulle ha en chans att växa genom att hantera dem, men snart faller de tillbaka i nya banor av pippande och navelskådande. Den okände tonårssonen Colton, djupt kristen och boende i Kansas, dyker upp och försvinner med sin heder och personlighet i behåll, men utan att ha gjort avtryck. Och varje gång den annars lysande skådespelerskan Kathryn Hahn dyker upp som den lätt nojiga och superliberala rabbi Raquel tänker jag "Åh nej, stackare, måste hon vara med den jobbiga familjen en säsong till?" Litet, litet grand kan jag känna sympati för den förvirrade Josh som alltid känner att han måste uppfylla önskningarna hos den som står framför honom, utan att komma ihåg att det alltid bara leder till sorg för dem båda. Men allra mest såg jag klart hela serien för att få fortsätta irritera mig så grundligt på de egoistiska barnen och deras alltmer tramsiga mamma Shelly. Och för att få se åtminstone litet av Davina och hennes värld.

En värsting till syster på Chinateatern

Det blir ofta bra komedi och en del drama när man tussar ihop två motsatser och tvingar dem att samarbeta. I En värsting till syster, som var en succé på bio för snart trettio år sedan och detsamma på Broadway, är det de stillsamma Mariasystrarna i svartvitt som får en ny syster i form av den färgstarka Deloris Van Cartier (Gladys del Pilar). Vi såg Deloris sjunga rivigt i snyggt glittrande kläder på en nattklubb i första scenen, en sångerska som längtar efter att bli upptäckt. Men nu gäller det att inte bli upptäckt, när hon måste gömma sig för sin våldsamme pojkvän Curtis, som inte gillar att Deloris berättat för polisen att hon såg honom döda sin hantlangare.

Klostret och kyrkan de hör till håller på att tyna bort, för ingen kommer längre till söndagsmässan. Kanske inte att undra på, när man hör hur falskt de kära systrarna sjunger... Men det kommer ju Deloris snart att råda bot på, om hon nu kan få doket att sitta fast när hon smiter iväg för en öl på baren tvärs över gatan. Fast när systrarna sjunger om vad de älskar mest med livet i klostret, då låter de riktigt bra! Det är ljuvligt att se dem rada upp allt det roliga, till exempel att få gå upp klockan fyra och ägna några timmar åt bön. Entusiasmen är äkta och det är gulligt att se dem, litet tafatta men fulla av glädje över sitt liv! Allra mest lyser syster Maria Patrick (Birgitta Rydberg), litet kantig i sina rörelser men full av energi.

Inte alls kantiga utan säkra och skickliga i sina dance moves är Karl Dyall som Curtis, och Kim Sulocki som poliskommissarien Eddie - den senare åtminstone i sin fantasi, för i verkligheten är han litet fumlig och osäker. Men i tur och ordning smyger de båda in en skön '70-talsstämning i musiken och dansen.

Hos systrarna i klostret, där smyger Deloris å sin sida in en hel del känsla för musik och dessutom mycket tuffare musik än den de sjungit dittills. Men det gillas inte av Abbedissan, trots att söndagsmässorna äntligen börjar dra folk. När Suzanne Reuter sjunger hennes sånger förstår vi att hon inte är en missunnsam tråkmåns utan faktiskt vill något annat med sitt kloster än det som händer framför hennes ögon. Fast om påven vill komma och höra dem... och om kyrkan kan räddas från nedläggning...

En värsting till syster är full av medryckande musikalnummer med stark sång och snygg koreografi i den fina scenografin. Gladys del Pilar som Deloris Van Cartier drar fram som en stormvind överallt dit hon kommer, och Mariasystrarna börjar skaka loss de också i fantastiska sångnummer. Häromåret stod snälla mormoner och delade ut Mormons Bok efter alla föreställningar av Book of Mormon. Kanske borde S:ta Eugenias körer stå utanför Chinateatern nu och locka besökare till kyrkan runt hörnet? En värsting till syster är en riktigt rolig och underhållande musikal som får åtminstone mig att vilja sjunga högt i nunnedok översållat med glitter.

Länk till Chinateaterns sida om En värsting till syster

The End of Eternity av Isaac Asimov

De lever inte för evigt, men de kallas Eternals, de som arbetar med att styra människans utveckling i önskad riktning. Efter mänskligheten upptäckte förmågan att resa i tiden på 2300-talet, både uppströms och nedströms, utvecklades och förfinades tekniken och teknikerna som kontrollerar tidsresorna, handeln mellan epokerna och vad som får göras vid vilken tid. Eternals räknar inte år utan sekler, och seklerna som räknas uppgår till inte bara hundratals utan tusentals. Från dessa sekler hämtas dugliga män som invigs i kunskapen om Eternity, Evigheten.

Ja, bara män, för det har visat sig att det ger för stora efterverkningar på Reality, Verkligheten, när man plockar ut kvinnor för att tjänstgöra i Evigheten. Men det visar sig också snart att frånvaron av kvinnor gör de tjänstgörande männen inte så litet enögda och lätta att driva från vettet. Vår huvudperson, Andrew Harlan, är ett extra tydligt exempel på det. Från att ha önskat att göra om de frigjorda kvinnorna i det 482:a seklet till lydiga hemmafruar utan minsta dröm om fritt sex, riskerar han snart inte bara sin egen karriär utan hela Verkligheten för Noÿs, den första kvinnan han får i sin famn.

De kloka herrarna som fått lära sig sanningen om Evigheten arbetar med att forma Verkligheten till den bästa utvecklingsvägen för mänskligheten. Hur avgörs vilken utveckling som är bäst? Det bestäms av the Allwhen Council efter noggranna undersökningar i de olika seklerna av utsända Observers, varav Harlan är en av de allra skickligaste. Små ändringar vid en tid kan hindra ett utbrott av en dödlig epidemi något sekel senare, och sådant är väl bara bra att stoppa? Harlan är duktig på att räkna ut den minsta förändring som behövs för den önskade Reality Change. Men nu behöver han också räkna ut hur han kan gömma Noÿs för Eternals ögon så att han kan få ha henne för sig själv.

Skriven 1955 ger boken The End of Eternity uttryck för en kvinnosyn som får en att gnissla tänder, och den egoistiske Harlan som verkar mer upptagen av sina känslor än av kärleksföremålet självt är inte en huvudperson jag hejar på. Men tack och lov skall det visa sig att både Eternity och Reality är mer komplicerade än the Allwhen Council kunde räkna ut. Skall Harlan kunna böja evigheten runt sin vilja? Eller kommer de små sprickorna i Eternals tjänstvillighet att bli större tills Evigheten tar slut? Efter ett hundratal sidor av irriterande självgodhet hos huvudpersonen blir de sista kapitlen en rask och spännade resa genom tusentals år och ännu fler möjliga Verkligheter.

Fler böcker av Isaac Asimov:

I, Robot

The Rest of the Robots

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

Robots of Empire

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Pebble in the Sky

Prelude to Foundation

Forward the Foundation

Foundation

Foundation and Empire

Sneaky Pete

Efter tre år i fängelse borde det vara skönt när datumet för frihet närmar sig. Men inte när man vet att gangstern man lurade väntar på att ta i med hårdhandskarna. Tur nog för Marius Josipovic så har hans cellkamrat Pete i tre år pratat öronen av honom om sin lyckliga barndom, på gården hos de snälla morföräldrarna som han tyvärr inte har sett på tjugo år. Eftersom Marius haft bedrägeri som sitt levebröd är det ett lätt val för honom att smita från sitt eget liv och dyka upp som den förlorade dottersonen hos familjen Bowman, med minnen av soliga somrar och lekar med kusinerna.

Första avsnittet, ja, hela första säsongen av Sneaky Pete innehåller många spännande ögonblick när Marius/Pete måste läsa av förväntansfulla ansikten, tänka snabbt och chansa på att säga något som låter som att han verkligen är Pete. När mormor och morfar, Audrey och Otto, välkomnar Pete med mat och värme blir det till mer än ett nytt lurendrejeri för Marius, som inte hade så mycket av någotdera när han själv växte upp. Men jodå, flera av familjemedlemmarna är misstänksamma, och även de som inte är det, som den ständigt småbråkande kusinen Taylor, ställer honom ofta mot väggen med gamla minnen: "Kommer du ihåg när vi..."

Men redan i andra avsnittet rycks Pete/Marius och vi tittare ur det hemtrevliga mottagandet med en påminnelse om den brutala verkligheten. Gangstern han bedrog, Vince, vill ha hämnd och pengarna han blev blåst på. I scenerna från strax innan Marius sattes i fängelse ser vi Vince kallblodigt mörda hans kumpan, så när Vince hotar att klippa fingrarna av Marius' bror vet vi att det inte bara är tomt prat.

Det finns en chans att rädda brorsan och det egna skinnet. Familjen Bowman har en firma för betalningar av borgen, så av och till hanterar de stora summor. Men i den branschen behöver man vara en god människokännare och därtill försiktig med folk som försöker lura en, så det är inte något lätt trick Marius har framför sig. Å andra sidan passar det utmärkt att han börjar jobba för familjeföretaget, med sina kunskaper inom området som han hittar på en god ursäkt för.

Att lägga vantarna på summan som skall rädda bröderna från Vince visar sig bli riktigt krångligt; det är många detaljer som skall klaffa, det måste göras i flera steg, och gång på gång är det något som går snett och nya planer måste smidas. Inte minst verkar familjen Bowman själv vara inblandad i saker som kan bli farliga för dem alla. Det är spännande när Marius/Pete håller många bollar i luften, i förbifarten gör ett trick som visar sig vara centralt för fortsättningen, och måste hålla masken - rätt mask inför rätt personer. Och hela tiden känner man allvaret, i det konkreta hotet från Vince och hans ännu mer blodtörstiga underhuggare.

Andra säsongen av Sneaky Pete följer tidsmässigt direkt på den första, och nu gäller hotet familjen Bowman. Marius Josipovic har brutit mot bedragarnas första bud och fattat tycke för människorna han tänkte lura, förutom att hans eget liv står på spel, så nu gäller det att lista sig fram till de kontakter och den information han ljugit om att han hade. Även tredje säsongen handlade om ett, två, flera lurendrejeri invecklade i varandra, med några som inte får känna till något, andra som vet allt och ytterligare några som hela tiden ändrar spelet och rycker undan mattan för Marius. I tredje säsongen börjar känslan av upprepning att smyga sig in, och det var lämpligt att avsluta efter den, men det var också fint att få stanna kvar i tio avsnitt till med människorna man lärt känna. Precis som Marius kände jag vänskap för familjen Bowman, och särskilt Audrey och Otto och den starka kärleken mellan dem båda. Bland genomgående starka skådespelarinsatser lyser deras litet extra, Margo Martindales och Peter Gerety, liksom den snabbtänkte men alltmer bekymrade Marius/Pete/xxx, väl spelad av Giovanni Ribisi.

Lisa Stansfield på Lilla Cirkus

För trettio år och fem dagar sedan utkom skivan Affection, och det är främst från den som Lisa Stansfield har valt låtar till sin turné. Affection inleder konserten, följd av Mighty Love och Sincerity, fina melodier i starka arrangemang. På 1990-talet kunde man förundras över den klara, rena klangen när man spelade Lisa Stansfields album i sin första CD-spelare, men idag låter de litet väl platta och det är bra att musiken får mer kött, blod och framför allt själ när de spelas live av de goda musikerna.

Snart är det dags för en av jättehittarna, This Is the Right Time, och många i den lyckliga publiken ställer sig upp och dansar. Alla på scenen är skickliga och engagerade, och fastän låtarna klickar fram efter en fastlagd turnéspellista märks det att musikerna och vår fina sångerska gillar vad de gör så mycket att det flödar över till oss som lyssnar. Det är alltid bra att ha trumpet, tenorsax och tvärflöjt på scenen, och speciellt bas och percussion hjälper till att skapa ett starkt driv även i de långsammare låtarna.

Poison låter riktigt bra, och redan i You Can't Deny It och Big Thing börjar vi höra ljudmattan vi längtar efter - den som inleder superhitten All Around the World. Det går inte att hejda sig, alla ställer sig upp och dansar och njuter. Jag brukar inte gilla när sångare låter publiken sjunga istället för dem, men här känner jag mig tacksam mot Lisa Stansfield som låter oss sjunga den härliga refrängen som vi har längtat efter. Inte för att hennes röst inte räcker, för den är verkligen lika rik och fyllig som alltid, hurra! Energin flödar genom nästa stora hit, The Real Thing, och dansgolvskänslan håller i sig genom What Did I Do To You? och Never Ever till Lisas och Coldcuts People Hold On.

Det var sista ordinarie låten, men publiken skallar "Lisa! Lisa! Lisa!" och förstås kommer bandet tillbaka. Hittills har mellansnacket hållit sig till ett par gulliga och uppskattade "Tack så mycket!", men nu blir Lisa Stansfield personlig, berättar att hon är stolt europé och uppmanar oss att hålla samman och älska varandra. "We need to luv each uthah!" Hela konserten har varit fylld till brädden av kärlek och soul men nu får den sin fullbordan i Live Together. Kärleken kan nog vinna även i dessa konstiga tider.

Persepolis Rising av James S.A. Corey

Persepolis Rising utspelar sig trettio år efter boken närmast före, Babylon's Ashes. Man har hunnit återuppbygga jorden, Belters har funnit sig i rollen att fördela och ge service åt skeppen som reser mellan världarna, och kolonister har etablerat sig på många av de trettonhundra planeter som kan nås via den fortfarande mystiska, alien-byggda zonen. Men under tiden har man även vuxit till sig och byggt vidare på sin flotta på Laconia, och deras ledare Duarte har stora planer för sig själv och det imperium han ämnar att leda. Det är inte helt osannolikt men mycket frustrerande att se hur mänskligheten tappat i vaksamhet mot det solsystem, Laconia, från vilket Marco Inaros fick flera av sina skepp, vapen och annan teknologi när han ville krossa den bräckliga stabiliteten mellan jorden, Mars och asteroiderna och sätta sig själv som ledare.

Men även efter trettio års dedikerad rustning hade det varit svårt att stå emot de slagskepp som seglar ut från Laconia-ringen. Hoppet kanske ligger i att de högteknologiska skeppen börjar väcka upp de fientliga krafter som utplånade civilisationen som skapade ringarna och kopplingarna mellan solsystemen? Ett svårkontrollerbart scenario hur det än skulle kunna gå. Hotet ligger där och gnager, men till största delen handlar Persepolis Rising, liksom de två böckerna innan, om människors härsklystnad och onödig förstörelse, vilket jag inte är så förtjust i. Det börjar bli dags att släppa fram de monster vi hittills bara sett som skuggor i berättelsen, och jag hoppas att det är det som kommer att hända i bokseriens två sista delar.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Tiamat's Wrath