I The Robots of Dawn möter vi åter igen Elijah Baley och R Daneel Olivaw - återförenade av ett nytt mord på en annan planet som måste lösas av en jordman, av jordmannen Baley. Nu är det ju extra kittlande då Baleys utredning på Solaria blivit filmatiserad och känd på alla koloniserade planeter, inklusive litet extra kuttrasju med den vackra Gladia. Detta faktum är lika irriterande för Baley som att alla han möter påpekar att han inte är lika stilig som mannen som spelade honom.
Ännu ett återseende: det är Han Fastolfe som kallat honom till sin hemplanet Aurora, Fastolfe som först såg Baleys mordutredning i Spacer-kolonin på jorden. Men den här gången är annorlunda: det är en robot som har blivit mördad, eller snarare renderad inkapabel att fungera. Kan man kalla det mord när det gäller en robot, även när det gäller en ytterst människolik robot som här? För roboten det gäller visar sig vara Jander, en lika avancerad robot som Daneel Olivaw och tillika producerad av Fastolfe.
Han Fastolfe är bland de misstänkta för robotmordet och vill förstås bli rentvådd. Därför är det dubbelt irriterande att han insisterar på att han är den ende som är kompetent nog att kortsluta Janders positronhjärna, dels för att han fokuserar misstankarna på sig själv och dels för att hans åsikt om övriga robotutvecklares inkompetens är enögd. Och att boken begär att vi skall ta den på allvar är ytterligare ett lager av irritation, men som alltid i Asimovs robot-detektiv-romaner måste vi ta det på allvar.
De första två romanerna om R Daneel Olivaw och Elijah Baley skrevs på 1950-talet, men The Robots of Dawn som utspelar sig snart efter The Naked Sun skrevs nästan trettio år senare. Uppenbarligen ville Asimov fylla i några luckor i beskrivningen av människans expansion ut i rymden och byggandet av ett galaktiskt imperium, och kanske också återvända till några populära huvudpersoner från tidigare, och allt detta är förståeligt och trevligt för en läsare. Dock är Asimov från 1983 mycket mer mångordig än femtiotalets författare, vilket överlastar hans redan ganska tunna och överplanerade intriger. I synnerhet ägnar han alldeles för mycket utrymme åt auroranernas sexvanor vilket blir både pinsamt och extremt oerotiskt från Asimovs penna.
Många av oss vet vart historien är på väg redan innan Fastolfe nämner att han utvecklar något kallat "psykohistoria", men det är förstås litet kittlande att fortsätta att plocka upp ledtrådar till den större berättelsen. Dock blir det svårare och svårare att tro att psykohistorisk forskning och prediktion kan gå att genomföras, när Asimovs egna böcker har handlingar som hänger på en persons tur eller motgång i en fråga som kan avgöra framtiden för miljoner andra. Men jag accepterar det och läser gladeligen vidare i imperiebygget.
Fler böcker av Isaac Asimov:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar