I denna den fjärde boken i serien om The Expanse sätter mänskligheten kurs mot de nya världar, människovänliga planeter, som blivit tillgängliga, och konflikterna låter inte vänta på sig. En grupp med nybyggare har slagit sig ned på en planet de kallar för Ilus, och räknar med att förbättra sina dittills magra liv med inkomster från brytning av litium, som finns i stor mängd på planeten.
Men de nyupptäckta planeterna och kolonisationen av dem har börjat regleras av en Jorden-baserad myndighet, RCA, som sänder en ett undersökningsskepp till Ilus, som de kallar New Terra. De många vetenskapsmännen i besättningen skall kartlägga planeten och dess flora och fauna, och förstås hävda RCA:s rättigheter till den. Det är lätt att sympatisera med forskarna, som är ivriga att undersöka växter och djur och är oroliga och besvikna över att människor redan kontaminerat naturen med sin bakterieflora. Men det är också lätt att sympatisera med nybyggarna, vilka flydde från katastrofen på Ganymedes och flackade runt oönskade från station till station tills de chansade på att bosätta sig på en ny, tom (?) planet.
Det vill säga, det finns enskilda personer i varje gruppering man sympatiserar mindre med. En del nybyggare väljer alltmer blodiga metoder för att skrämma bort RCA, och möts av eskalerat våld då RCA vill kuva dem och skaffa auktoritet på marken. Vilka finns i närheten, och får i uppdrag att resa dit som medlare, om inte kapten James Holden och den tighta besättingen på rymdskeppet Rocinante!
Precis som en av huvudpersonerna i boken, biologen Dr. Elvi Okoye, skulle jag bli oerhört nöjd om bara striderna kunde biläggas och forskningen på planetens inhemska växt- och djurliv intensifieras. Men nu kickar berättelsen, och hela planeten, upp i ett högre varvtal. Den mäktiga civilisation som för miljoner år sedan byggde transportsystemet mellan beboeliga planeter hade format planeten efter sina syften, och nu börjar gamla system att vakna ur sin dvala.
Det är glädjande att höra huvudpersonerna referera till lämpliga litterära verk från nittonhundratalet; inte bara det passande Cthuhlu-citatet "that is not dead which can eternal lie" men också William Blakes The Tyger. Poesi och fantastik är bra på att förmedla en känsla för det eviga och ändlösa rymder. Men det gör även den långa berättelsen i The Expanse, samtidigt som böckerna ger en mycket konkret känsla av att vara med på plats, i ett trångt rymdskepp eller på en helt ny och obegriplig planet. Jag ser fram emot att resa med författarna och Rocinante genom ytterligare några böcker i serien.
Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Persepolis Rising
Tiamat's Wrath
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar