Årets bästa konst 2018

Lygia Pape: Ttéia 1c

 En viktig aspekt av konst är hur mycket den säger om sin samtid, även när den strävar efter att vara universell. Vi kan se det i utställningen Concrete Matters på Moderna Museet, med abstrakt konst från Sydamerika under nittonhundratalets första halva. Det avskalade, rätvinkliga och beräkningsbara sågs som något att leka med, inte som ett skrämmande maskinsamhälle i vardande. Ännu tydligare blev det i utställningen av abstrakt konst från Europa några decennier senare på Göteborgs konstmuseum, som inte alls hör till förra årets bästa konstupplevelser utan är med här som ett exempel på inkrökthet och tråkighet.

Sigrid Hjertén: Ateljeinteriör

Waldemarsuddes fina utställning av Sigrid Hjerténs verk gav insikt i konstvärldens blick på omvärlden under 1900-talets början, Stockholmsmiljöer från samma tid, och konstnärens egna sinnestillstånd. Nästan samtidigt i Sovjetunionen utvecklades en estetik som skulle passa den nya människan, och som har påverkat affischkonst och design runt världen ända sedan dess. Den storslagna estetiken fick en annan innebörd när människor levde i den och under dess påbud, och Evelyna Bencicova visade det i lockande och skrämmande bilder i en utställning på Fotografiska.

Evelyna Bencicova

Parallellt med andra världskriget fann konstnärer i Nordafrika en uppgift och ett uttryck i den europeiska surrealism som de gav en utformning präglad av sina egna förhållanden. Jag är glad att Moderna Museet lät visa den här sidan av historien i utställningen Art et Liberté.

Infi Efflatoun: Composition Surrealiste

Min lista över 2018 års bästa konst är uppenbarligen mina konstupplevelser, inte den bästa konsten som producerades då utan i högre grad verk från 1900-talet. I vår samtid kan vi vara glada över att Alexander Klingspor låter sin noggranna realism slå över i hyperrealism. Ännu mer tidlöst surrealistisk är vår geniale konstnär Jens Fänge vars stora utställning på Bonniers Konsthall var en dröm som blev verklig för mig - eller snarare overklig, precis som jag känner mig inför Fänges fascinerande motiv.

Jens Fänge

Ett av årets sista och bästa museibesök var när vi tog nattåget till Månen på Louisiana. Fastän jag älskar modern design och teknik var det vackraste, roligaste och mest givande i utställningen både de vetenskapliga och konstnärliga processerna för att undersöka och förstå månen från tiden innan vi satte foten på vår granne i himlen. En dag kommer månens lokala konstnärer att måla jorduppgångar, både kitschiga och abstrakta och allt däremellan och mycket sevärda!

Årets bästa böcker 2018

Jag brukar leta efter nya böcker att läsa bland listor över nomineringar till bokpris; Hugopriset, Nobelpriset och inte minst Man Booker-priset. På 2018 års lista för det senare fanns flera guldkorn som beskriver helt skilda miljöer och personer men med en intelligens och inlevelse som gör dem minnesvärda. Där finns andra världskriget i en ung pojkes periferi i Michael Ondaatjes Warlight, starkare minnen av samma krig hos en vuxen man i eposet The Long Take av Robin Robertson, en påtaglig upploppskänsla i tre unga pojkars närmiljö i Guy Gunaratnes In Our Mad And Furious City, ett lika krävande krigstillstånd i vinnaren Milkman av Anna Burns, kvinnor i fängelse och den hårda vägen dit i Rachel Kushners The Mars Room, och hårda stötar från den närmande vuxenvärlden i Emily Fridlunds History of Wolves från ett tidigare år.

Nominerad och prisad i andra sammanhang är Olga Tokarczuk, och hennes Styr din plog över de dödas ben var rolig samtidigt som den gav inblick i ett annat sätt att leva. Mer poetisk var Antal Szerbs Resa i månljus, en modern klassiker från 1937.

Hugopriset fyller som sagt också på min läslista men där måste jag erkänna att guldkornen är färre. Några av de senare årens listade böcker är dock mycket minnesvärda; den delvis mycket realistiska SevenEves där Neal Stephenson beskriver hur en handfull människor överlever efter att månen spruckit upp i ett dammoln, och Kim Stanley Robinsons positiva framtidsskildring 2312. Båda böckerna ger mig hopp om att mänsklighetens uppfinningsrikedom och teknikutveckling skall hjälpa oss att klara av hotande katastrofer och bygga något ännu bättre.

Science fiction av rakt motsatt slag är Jeff VanderMeers Southern Reach-trilogi Annihilation, Authority och Acceptance, där en ovetenskaplig fascination inför det farliga drar människor ut på djupt vatten i miljöer där ingen riktigt vet vad som händer.

2018 är året då jag på allvar börjat läsa (om) Ursula K. Le Guins böcker, och jag är glad över hur många jag har kvar! Den jag började med, först i the Hainish Cycle, var den som gjorde djupast intryck på mig med sin blandning av saga, historia och teknologi, nämligen Rocannon's World.

2018 var också året då jag återupptäckte vilket fantastiskt medium serieromanen är, speciellt när den är så skickligt gjord som den ambitiösa serien Lucifer, skriven av Mike Carey och illustrerad av ett flertal kunniga konstnärer. Jag hoppas att snart kunna fortsätta med fler av Careys serieböcker.

Årets bästa teater 2018

Tack, Lars Norén, för att du fortsätter att ta vår oro, ilska och förnöjsamhet och forma dem till något som visar en tidlös kamp, tröstlöshet och ändå en väg ut. I Vintermusik vrider han banala fraser och vardagssituationer till något surrealistiskt, och i det kan han likna Kristina Lugn men han håller ett helt egen tonläge. Människorna på scenen är på solsemester och i dödens väntrum på samma gång, och även vi som inte kommit så långt i livet kan känna kylan.

Tidlöshet är verkligen något man kan känna när man ser de grekiska dramerna, skrivna för över tvåtusen år sedan, kanske inte lika direkt överförbara till dagens förhållande, men med fängslade människoöden. Dramatens uppsättning av Oidipus och Antigone frilade historierna från det avlägsna, historiska och visade logiken i människornas agerande och i hur de stöts mot varandra.

Moraliska och därtill teologiska teser bröts mot varandra i Budskapet till Maria, en pjäs som var tung att se både till handling och dialog, men därför mycket minnesvärd.

Ytterligare en fullträff fick Dramaten med den överväldigande uppsättningen av Peer Gynt, ännu en känd historia som lyser klarare för att den reducerats i ensemble och scenografi, men framför allt tack vare den fantastiske Erik Ehn i huvudrollen.

Utsålda, utsålda var de mest populära föreställningarna på Stadsteatern inför stängningen och renoveringen, och Snövit hörde till dem med all rätt. Vilken tur att jag hann smita in och se den fantastiska uppsättningen av asociala dvärgar och en överstimulerad Snövit!

Lika tacksam är jag att jag fick se Teater Almas fingertoppskänsliga uppsättning av Järnbörd, en pjäs som funnits i mina tankar i trettio år fastän jag inte fick se den förrän nu. De unga skådespelarna gjorde en stor insats och jag ser fram emot att se dem spela nya roller på fler scener.

Mot slutet av året fick vi ytterligare något fint från Dramatens stora scen, Mary Page Marlowe. Ett ganska vanligt liv i ett dussintal scener, olika skådespelerskor i samma roll och i andra roller, fragmenterat men ändå en helhet. Det är sådant som teater gör så väl, och det är nyttigt för oss åskådare att leva oss in i vad som ser och själva tråckla ihop sammanhanget.

Årets bästa konserter 2018

 Det var en stor glädje att få höra Paul Simon i god form framföra sin musik, där så många av låtarna blivit klassiker och viktiga delar av våra privata minnen. Även i Sverige har vi levande legender vars musik lyst upp våra liv, och vi kan vara glada åt att Georg Riedel fortfarande spelar, samtidigt som hans melodier är så självständiga att de alltid kan få nytt liv i händerna på nya musiker.

År 2017 bjöd Kungliga Operan på en nyskriven opera om Dracula, men år 2018 kunde vi rysa i sommarnatten åt Vampyren från 1828 som Läckö Slottsopera satte upp - spännade handling och ypperliga sångare!



________________________________________

Jazz och funk och hetsigare toner bubblade fram från Hypnotic Brass Ensemble. Vilken kväll det var! Musik gör gott för själen i så många olika former, och det var en oväntad men givande kombination när Katarina Kammarkör sjöng klassisk elektronisk musik i konserten Technicolour.

Konserthuset vid Hötorget känns ofta som mitt andra hem, och jag har gått regelbundet på såväl kammarmusik som orkesterkonserter. En månad innan årsslutet lämnade jag stress och rusk bakom mig och slog mig ned för en konsert som var ännu vackrare än jag hade förberett mig på: samtida Tobias Broström och de två 1800-talsryssarna Alexander Borodin och Pjotr Tjajkovskij hade skrivit musik som var som balsam för en orolig själ. Jag är säker på att 2019 kommer att innehålla andra lika underbara upplevelser som dessa.

Resa i månljus av Antal Szerb

Den överväldigade känsla som längtande besökare får när de för första gången besöker Italiens varma, harmoniska och kulturrika stads- och landsbygd, det är inte den som drabbar Mihály på hans bröllopsresa med hustrun Erzsi, för det är inte första gången han är i Italien. Men nog lyser den italienska upplevelsen igenom boksidorna och kan väcka liknande minnen och känslor hos en läsare i samma sinnesstämning. Mihálys oro är kanske mer styrd av hans komplicerade känslor för Erzsi, kvinnan han "stal" från hennes första make men vars ex-man fortfarande ställer honom i skuggan med sin framgång, mogna säkerhet och stora förmögenhet, som fortfarande står till Erzsis förfogande.

Eller, ännu mer är det minnena från ungdomen och ungdomsvännerna som fyller Mihálys huvud. Tillsammans med Mihály vandrar tankarna till syskonparet Tamás och Éva Ulpius som lever utanför konventionerna, och drar in Mihály och hans närmaste vänner till en liten krets av sammansvurna. Antal Szerb beskriver väl ungdomens känsla av att vara något nytt på spåren, samtidigt som övriga världen och ens eget kommande liv står halvt oförklarat och skrämmande, halvt lockande utanför synkretsen. Ungdomarnas lekar speglade deras inre drömmar och rädslor, och gjorde djupa avtryck i dem på olika sätt.

Skriven 1937 kan man i bokens tilltal känna igen Stefan Zweig, i de psykologiska analyserna av miljöerna och de egna känslorna, och i de många stereotypiseringar av människor som görs. Antal Szerbs generaliseringar av nationaliteter, kvinnor och andra känns dock ibland väl dammiga och otrevliga, men de mallade personerna är oftast ändå starka i sin egen rätt och en samtida läsare kan se igenom stereotyperna.

Boken är indelad i fyra delar, och den första delen om ungdomsåren är helt klart mest läsvärd. Efter hand blir det litet svårare att behålla sympatin för vår huvudperson, även om man kan förstå att hans italienska äventyr gör gott för hans förvirrade själ. Kontrasten mellan ungdomens ambitioner och den verklighet han lever i blir klarare för varje gammal bekant han möter, när han ser hur de har förvaltat sina liv sedan de sist möttes. Och han möter verkligen många forna vänner under sin resa i Italien; det är som att livet hinner ifatt honom nu, just när han försöker fly från det. Det är en känsla som många av oss ryser till av att känna igen, och Antal Szerb tecknar den med stor kunskap och nyansrikedom.

Cecily Brown på Louisiana

Foto: Håkan Wilhelm Hugosson

Sex, sex, sex, naket, pornografi. Bilderna finns omkring oss hela tiden, i subtila skymtar av hud mot hud eller i rena samlagsbilder. Cecily Brown målar en värld genomsyrad av sex med en blandning av acceptans och motstånd som många kan känna igen sig i. Tavlorna täcker väggarna i stora och små format i några av Louisianas salar.

Många av målningarna visar en massa av människokroppar, mer eller mindre tydligt sysselsatta med samlag i mer eller mindre krångliga positioner. Få av tavlorna (fler av skisserna) visar tydligt tecknade genitalier i sexualakten. Människornas ansikten och konturer är otydliga; individen är utsuddad.

På ett bord i en av salarna ligger bilder med nakna kroppar från vår samtid och från konsthistorien utspridda. Där finns bland annat omslaget till Jimi Hendrix Electric Ladyland, det med en skog av nakna kvinnor vilket Hendrix själv inte lär ha tyckt om. Den bilden återkommer flera gånger i Cecily Browns tavlor, en gång med titeln av upprepade mardrömmar.

Det är intressant att så många av tavlorna är målade i färger som ligger en bit ifrån vad naturen ger; orange, grönt, rosa, blått och ibland med neonstyrka. Säger Brown att det är något nytt vi ser i det ohämmade pippandet, framtiden? Eller menar hon att vi tappat kopplingen till ursprungsmeningen med sexualakten? Ingetdera behöver vara sant, och det är bra att alla åskådare kan läsa ut vad de själva vill. För egen del påminner tavlorna mig om Michel Houellebecqs böcker, där sexdriften står i fokus till den grad att aktörerna i böckerna blir blinda för annat. Och inte heller verkar de ha kul när de håller på.


Länk till Louisianas sida om Cecily Brown

The Bookshop

Om man älskar att läsa kan det verka som en dröm att starta en bokhandel. Men att driva en bokhandel innebär mycket hårt arbete, och i värsta fall blir läsningen lidande, så man behöver också ha ambitionen att sprida böcker och läsning till sin omgivning. Tyvärr kan omgivningen sätta sig på tvären, som i den lilla kuststaden där bokälskaren Florence Green vill starta sin bokhandel.

Det är 1950-tal, man har återhämtat sig efter kriget och de flesta pysslar med sitt. Spanska regissören Isabel Coixet låter inte en idealiserad småputtrighet ta över; husen och vyerna över stranden är fina men karga, och det artiga småpratet är oftare än inte stapplande och halvt förläget. Filmen The Bookshop bygger på en bok av Penelope Fitzgerald med samma titel, och har spelat upp konflikten och de inblandade i jämförelse med texten. För min del var det ändå bra att ha läst boken, så att jag kunde försjunka i den långsamma inledningen avsedd att sätta stämningen.

Nej, att starta bokhandel är att knuffa på ordningen i den lilla byn, och det möter mjukt men obevekligt motstånd från byns förnämsta dam Mrs. Gamart. Filmatiseringen gör ett mycket gott jobb av att visa upp skiktningarna i åsikter och attityder redan i klädseln under det ytligt sett välkomnande cocktailpartyt, och även i människors syssor och uttal. Att kunna konversera och framföra sin vilja subtilt men bestämt är mycket viktigt. Vi ser två som behärskar konsten: Mrs. Gamart, och den mer yvige BBC-personligheten Milo North, som litar till sin charm medan han är påflugen och litet provokativ.

Två andra är betydligt mer bortkomna: Florence Green, som visserligen vet vad hon står för men som ofta blir bortkollrad av fräckare motståndare; och så den omsusade men ytterst tillbakadragne Edmund Brundish, vars lästörst äntligen blir släckt av de intressanta böcker Florence sänder till honom. Konversationen mellan dem båda är så fantastiskt klumpig men samtidigt ärlig, och kontrasterar starkt mot Mrs. Gamart som aldrig säger något rent ut och därför aldrig kan bli emotsagd.

Som sagt har filmen fokuserat på motsättningarna och lämnar mindre tid till att visa vardagsglädjen i skötseln av bokhandeln. Men kärleken till läsningen genomsyrar ändå hela berättelsen och fastnar i minnet tillsammans med de fint uppställda böckerna i The Old House Bookshop.