The Long Take av Robin Robertson

The Long Take or A Way To Lose More Slowly är en drygt tvåhundrasidig berättelse i uppbruten diktform som utspelar sig under fyra distinkta år från 1946 till 1953, först i New York, sedan i Los Angeles, sedan San Francisco och till slut tillbaka i Los Angeles. Huvudpersonen, Walker, är från ett mindre samhälle i Kanada, men efter att ha stridit i andra världskriget känner han att han inte kan återvända, utan söker sig fram i större städer i USA.

Poesiformatet fungerar mycket bra för att förmedla en berättelse splittrad mellan kalla fakta och minnen, som Walker själv också är. Intryck från stadslivet, brottstycken av våldsamma scener, drömlika känslor och minnen som överväldigas varvas skickligt av Robin Robertson till att bli en sammanhängande historia. Den första sektionen som utspelas i New York påminner mycket om T.S. Eliots The Waste Land till både innehåll och teknik, vilket inte är en anklagelse utan en komplimang; fler poeter är alltid välkomna att gestalta tomhet och överflöd sida vid sida med en säker hand. Där syns strömmar av människor och floden är påtagligt närvarande.

Nästa sektion i Los Angeles har delvis annorlunda karaktär av flera skäl. Hela staden är som ny, ständigt växande och i förändring, och naturen är något annorlunda. Walker ser fåglar och ibland på gatorna en coyote, eller är det hans sinnen som spelar honom ett spratt? Det bästa i texten är fortfarande de stämningsfulla stycken som spelar mot Eliot, speciellt det som mynnar ut i nästan en negation av den tredje gestalten i The Waste Land:

He hears someone running
But there's noone there.
His shadow folds into the wall, then along it.
Then gone.

Däremot har jag svårare att förlika mig med en del av dialogerna. En del repliker låter som samtidskommentarer från vår tid, till exempel om hur människor är lika utbytbara som kylskåp som alltid kommer i nyare modell. Det gör mig skeptisk till några andra ordväxlingar som också klingar litet för modernt. Det är ju sällan man ser igenom tiden man lever mitt i.

Men till allra största delen fångar Robertson en stad (två) som pulserar av liv och blod, tyvärr ofta bokstavligt talat när människor har ihjäl varandra i gränder. Mordscener blandas med Walkers minnen av medsoldater som dödades under kriget. Många av filmerna som spelas in på gatorna där Walker går beskriver rysliga brott. Nu går det att distansera sig en aning, och diskutera med grabbarna om vilken film som har den värsta dödsscenen. Men efter hand kommer minnena från kriget oftare och hårdare. Walker går bland andra som en kapabel reporter, men han bär på grymma minnen som nästan ingen annan kan förstå. The Long Take är en ärlig och viktig skildring av en inre kamp och en vandring mot samhällets botten.