Nittonhundratalets början var en tid av energi och nya upptäckter för konstnärer, samhällsbyggare och samhällsomstörtare. En känsla av att konsten kunde hjälpa till att bygga en ny, bättre värld (eller en hårdare) var spridd bland intellektuella i Europa och dess omnejd. I det nya Sovjetunionen renodlades en produktiv riktning inom affischkonsten, där text, bild (foto) och form samverkade för att föra ut ett budskap, det må vara reklam, påbud från Sovjetstyret eller filmaffischer. Estetiken var stilig och tilltalande men inte alls insmickrande; inte mjuka, stillsamma scener från en idealiserad landsbygd utan raka linjer av bild och text, gärna diagonalt för att understryka rörlighet och kraft.
Den svenske dokumentärfilmaren Michael Stenberg, vars far och farbror skapade många filmaffischer under 1920-talet och framåt, mötted en japanske samlaren Ruki Matsumoto som skaffat in och bevarat 20000 posters från Sovjettiden. Nu visas några av dem i en fin utställning på Liljevalchs. Där finns reklam där enbart text, i väl valda typsnitt och storlekar, gör affischen till en estetisk upplevelse. Andra innehåller ett minimum av illustrationer inramat av text, ett tecken i tiden för den moderna människan som vill ha viktig information snabbt och sedan lika snabbt gå vidare med nästa uppgift.
I en annan sal ropar affischerna ut budskap från den sovjetiska ledningen, och innehåller många uppmaningar till arbetarna att inte vara lata. Den tecknade sekvensen som hetsar en man att inte hasa, inte promenera utan springa iväg och betala matskatten kan se humoristisk ut, men när man minns hur Sovjetunionen pressade sina medborgare till att slita för ringa återbäring känns det ändå olustigt att se affischen som uppmanar till att slå ned på de lata arbetarna.
Det är dock en fröjd att se den bok av Vladimir Majakovskij, För rösten, vars typografi så skönt samverkar med dikterna och också bidrar med en estetisk och ofta humoristisk aspekt. Svart mot vitt och med uttänkta inslag av rött, bokstäver och illustrationer på snedden över sidorna, även om själva dikterna inte manipulerats utan står på förväntad plats på boksidorna.
Flera salar är med rätta dedikerade till filmaffischerna, varav de allra flesta är gjorda av bröderna Stenberg vilka också skrev in sina signaturer på affischerna som konstnärer, inte bara hantverkare. Filmer är ju menade att väcka känslor, och titeln och filmaffischen i synnerhet skall dra till sig uppmärksamheten. Spännande bilder och utsnitt av bilder samverkar med orden på postern: filmtiteln, skådespelare, regissör, utgivande filminstitut. Färgskalorna är begränsade; stora inslag av icke-färg som vitt, svart, grått, brunt och nyanser däremellan kompletteras av några grundfärger. Effekten blir en känsla av varken färg eller svartvitt utan en ny estetik för en ny tid. Även med kännedom om Sovjetunionens tyranni är det uppryckande att låta sig dras med i energin och framtidshoppet i affischkonsten från nära hundra år sedan.
Länk till Liljevalchs sida om Sovjetisk affischkonst
Den svenske dokumentärfilmaren Michael Stenberg, vars far och farbror skapade många filmaffischer under 1920-talet och framåt, mötted en japanske samlaren Ruki Matsumoto som skaffat in och bevarat 20000 posters från Sovjettiden. Nu visas några av dem i en fin utställning på Liljevalchs. Där finns reklam där enbart text, i väl valda typsnitt och storlekar, gör affischen till en estetisk upplevelse. Andra innehåller ett minimum av illustrationer inramat av text, ett tecken i tiden för den moderna människan som vill ha viktig information snabbt och sedan lika snabbt gå vidare med nästa uppgift.
I en annan sal ropar affischerna ut budskap från den sovjetiska ledningen, och innehåller många uppmaningar till arbetarna att inte vara lata. Den tecknade sekvensen som hetsar en man att inte hasa, inte promenera utan springa iväg och betala matskatten kan se humoristisk ut, men när man minns hur Sovjetunionen pressade sina medborgare till att slita för ringa återbäring känns det ändå olustigt att se affischen som uppmanar till att slå ned på de lata arbetarna.
Det är dock en fröjd att se den bok av Vladimir Majakovskij, För rösten, vars typografi så skönt samverkar med dikterna och också bidrar med en estetisk och ofta humoristisk aspekt. Svart mot vitt och med uttänkta inslag av rött, bokstäver och illustrationer på snedden över sidorna, även om själva dikterna inte manipulerats utan står på förväntad plats på boksidorna.
Flera salar är med rätta dedikerade till filmaffischerna, varav de allra flesta är gjorda av bröderna Stenberg vilka också skrev in sina signaturer på affischerna som konstnärer, inte bara hantverkare. Filmer är ju menade att väcka känslor, och titeln och filmaffischen i synnerhet skall dra till sig uppmärksamheten. Spännande bilder och utsnitt av bilder samverkar med orden på postern: filmtiteln, skådespelare, regissör, utgivande filminstitut. Färgskalorna är begränsade; stora inslag av icke-färg som vitt, svart, grått, brunt och nyanser däremellan kompletteras av några grundfärger. Effekten blir en känsla av varken färg eller svartvitt utan en ny estetik för en ny tid. Även med kännedom om Sovjetunionens tyranni är det uppryckande att låta sig dras med i energin och framtidshoppet i affischkonsten från nära hundra år sedan.
Länk till Liljevalchs sida om Sovjetisk affischkonst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar