Vad är livets mening? Hur skall man leva, vad skall man ha för riktmärken? För de allra flesta människorna i 1400-talets Frankrike är det kyrkan som stakar ut riktningen och lydnaden till Gud som är målet. I Paul Claudels pjäs Budskapet till Maria är det dock inte en yttre makt som tvingar människorna, utan en inkorporerad personlig tro som kan driva det ena sinnet hårdare än det andra. Unga Violaine är en av dem som tar Guds ord på stort allvar, och finner stöd i det som händer henne i vardagen. Nyligen blev hon överfallen av katedralbyggaren Pierre de Craon, men han lyckades inte våldta henne och bara rispa henne lätt med sin kniv.
Pjäsen börjar med en dialog mellan dem båda någon dag senare, med Pierre på väg bort från byn, själv svårt förundrad över vad som skedde och nu av olika skäl ångerfull. Violaine ser det som hänt närmast som ett mirakel, och blir också övermodig i sin tilltro till att Guds hand vilar över henne. De tycks tala förbi varandra, med repliker som är komplexa men avslöjar de bådas helt olika syn på världen och Nåden. Vi åskådare kan även vi tacka Gud för att det är två av Sveriges finaste skådespelare, Maria Salomaa och Johan Holmberg, som med perfekt tonträff gestaltar de båda människorna.
Även Violaines far Anne Vercors känner Guds påbud i sitt hjärta; han vill dra på pilgrimsfärd till Jerusalem. Hustrun manar honom att stanna: de har det ju bra på gården de driver, med två döttrar och en fosterson och goda skördar. En annan människa skulle kunna välja att stanna och tacka Gud för de gåvor hen fått, men Anne Vercours drivs av tanken på att andra inte har det lika bra och att han skulle kunna göra en skillnad i det Heliga Landet. Därför måste äldsta dottern Violaine gifta sig med fostersonen Jacques, precis som planerat, så att gården har ett överhuvud i faderns frånvaro.
Den yngre dottern Mara är avundsjuk men självsäker. Hon vill ju gifta sig med Jacques! Vill Jacques det? Det bryr hon sig inte om. Hon vill ha det som Violaine har lovats. Mara är en gåta, men tur nog spelas hon av ytterligare en skicklig skådespelerska, Jennie Silfverhjelm, som gör henne krävande och fascinerande på samma gång.
Referenserna till Bibeln är många i pjäsen, men de vänds ibland till sin motsats. Att en spetälskefläck dyker upp på revbenens sida, påminner om såret som stacks upp på Jesus då han hängde på korset, men har inte samma betydelse. När pjäsen går mot sitt slut är det många händelser och liknelser som gjuts samman i handlingen: Kain och Abel, den förlorade sonen, och liknelsen om köpmannen och talenterna. Här är det dock Jacques och Mara som låtit sina talenter växa, och Violaine som grävt ned sin i jorden. Var det hädelse när Violaine kysste en spetälsk i helgonens efterföljd? Eller fanns det en mening med det lidande som följde för henne? Paul Claudels berättelse är en intellektuell och teologisk övning som inte ger oss enkla svar på hur man skall leva ett gott kristet liv, utan flera olika och olika tunga val.
Länk till Dramatens sida om Budskapet till Maria
Pjäsen börjar med en dialog mellan dem båda någon dag senare, med Pierre på väg bort från byn, själv svårt förundrad över vad som skedde och nu av olika skäl ångerfull. Violaine ser det som hänt närmast som ett mirakel, och blir också övermodig i sin tilltro till att Guds hand vilar över henne. De tycks tala förbi varandra, med repliker som är komplexa men avslöjar de bådas helt olika syn på världen och Nåden. Vi åskådare kan även vi tacka Gud för att det är två av Sveriges finaste skådespelare, Maria Salomaa och Johan Holmberg, som med perfekt tonträff gestaltar de båda människorna.
Den yngre dottern Mara är avundsjuk men självsäker. Hon vill ju gifta sig med Jacques! Vill Jacques det? Det bryr hon sig inte om. Hon vill ha det som Violaine har lovats. Mara är en gåta, men tur nog spelas hon av ytterligare en skicklig skådespelerska, Jennie Silfverhjelm, som gör henne krävande och fascinerande på samma gång.
Referenserna till Bibeln är många i pjäsen, men de vänds ibland till sin motsats. Att en spetälskefläck dyker upp på revbenens sida, påminner om såret som stacks upp på Jesus då han hängde på korset, men har inte samma betydelse. När pjäsen går mot sitt slut är det många händelser och liknelser som gjuts samman i handlingen: Kain och Abel, den förlorade sonen, och liknelsen om köpmannen och talenterna. Här är det dock Jacques och Mara som låtit sina talenter växa, och Violaine som grävt ned sin i jorden. Var det hädelse när Violaine kysste en spetälsk i helgonens efterföljd? Eller fanns det en mening med det lidande som följde för henne? Paul Claudels berättelse är en intellektuell och teologisk övning som inte ger oss enkla svar på hur man skall leva ett gott kristet liv, utan flera olika och olika tunga val.
 |
| Foto: Hans Malm |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar