Penelope Fitzgerald har ett återhållet men tydligt språk när hon beskriver mottagandet av bokhandeln. Den lilla ortens lilla intelligentia, ledd av Mrs. Gamart, borde välkomna den, men det är ingen ände på det sega motståndet de sätter upp. The Old House som Mrs. Green köpt har stått tomt och förfallit i flera år, men plötsligt kommer man på så många anledningar till att där inte skall slå upp en bokhandel. "... vi är vana vid att huset står tomt...", "... huset skulle passa bättre som Centrum för Kultur...", "... borde det inte passa bättre att köpa huset som fiskhandlaren tänker sälja?" efter att Florence redan har flyttat in i huset och börjat inreda det.
Florence Green är inte slarvig, men har inte erfarenheten av bokföring eller att planera långsiktigt. Mrs. Green får hjälp och understöd av förstående bybor, och en viktig person är den bestämda och ordningsamma tioåriga Christine som hjälper till varje dag efter skolan. Visst får bokhandeln kunder, även om affärerna fluktuerar. Men bokhandeln arbetar ändå i motvind; små och medelstora motgångar staplas på varandra tills motståndet blir övermäktigt. Jag känner igen stämningen från en småstad där få saker händer: överraskning och motstånd mot nyheter, ett ständigt letande efter fel och ett villkorande om att si eller så skulle fungerat bättre, en ovilja att pröva och uppmuntra initiativ.
Historien utspelar sig under ett år och på endast 120 sidor, men känns gedigen. Penelope Fitzgeralds berättarton är saklig och låter inte klagomålen ta överhanden, så det som blir kvar efter läsningen är en känsla av beundransvärd men dödsdömd envishet under långvariga motgångar - och därtill en önskan att läsa mer från Fitzgeralds penna och stötta små, personliga boklådor genom att handla mycket där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar