Skall konst vara uppbygglig? Den frågan brottades en tonårig Jenny B med, och lutade åt hållet att den inte behöver det, för det vore en skadlig restriktion på fiktionen. Men jag fick tillfälle att fundera på det när pjäsen Järnbörd kom på tapeten år 1989. Skriven för avgångsklassen på Göteborgs Teaterhögskola vägrade eleverna att spela den men istället sattes den upp på Göteborgs Stadsteater. Jag minns krigsrubrikerna i GöteborgsTidningen när de refererade innehållet, och undrade om världen bara var på väg mot mer kaos och våld och mindre människokärlek.
Nästan trettio år senare tas pjäsen upp igen av Teater Alma, och det är jag tacksam för. Låt den inte bara flyta i det allmänna medvetandet som en symbol för det hemska, låt oss se den och avgöra själva! Nu är jag en mer van teaterbesökare, kan distansera mig från det jag ser, och vill se med egna ögon vad som skrämde på 1980-talet. Jag är ändå litet orolig när jag går in och sätter mig - skall scenen fyllas med så mycket äckel att jag mår dåligt länge efteråt? Svaret är nej, och jag skall berätta varför Järnbörd är en bra pjäs och Teater Almas uppsättning sevärd.
Åtta personer befinner sig i rummet. En del rör sig rastlöst, andra sitter still, men de flesta retar sig på någon eller några andra och irritationen hänger i luften. En av männen, spelad av Simon Edman, frågar påträngande de andra om varför de är här. "Jag har inte gjort något!" eller "Ingen vill höra det här" är de förutsägbara svaren, men personerna verkar veta just vad som är deras kärnpunkt och berättar om det i monologer, ord som suger åt sig all uppmärksamhet just där och då fastän de bär på så mycket grymhet.
Kanske är det mjukstart vi får med kvinnan som stjäl och stjäl, inte bara impulsmässigt utan mer och mer med målet att såra. Med dockröst berättar kvinnan (Katarina Rietz) hur hennes fräckhet och sadism tilltar i vad hon väljer att plocka på sig och sällan ens behålla. Näste man (Felix Hägg) jagar upp sig av förflugna ord, medan andra försöker lugna honom. När han börjar berätta är det inte svårt att gissa att det kommer att sluta med att han misshandlar sin sambo. Obönhörligen berättar han hur paranoian växer och driver hans handlingar, och om det kusliga lugn som infinner sig vid den hemska urladdningen.
En annan av männen på scenen (Viggo Løyche) fyller sin berättelse med förklaringar och försök till normalisering länge innan han kommer in på vad han har gjort mot sin dotter. Vi har sett honom gnabbas med de andra och kanske gillat när han petat hål på deras självrättfärdighet, men nu infinner sig en kyla i att tänka på att man någonsin trodde att han var på samma sida som en själv. Vi i publiken sitter ju på stolar i en fyrkant runt ringen av stolar i mitten, och ibland vänder sig skådespelarna för ett ögonblick även mot oss, som om vi är delaktiga i det hela.
Våld mot barn gör extra ont att höra om. Än en gång går det att gissa hur det kommer att sluta för den darrande kvinnan som för ordet (Felicia Hamlin), men detaljerna i historien är oförutsägbara och innerligt svåra att ta till sig. Även om det är tydligt att hon är förblindad av psykisk sjukdom, är hennes brott så fruktansvärt. För att inte tala om den lättsammare kommentaren efteråt. Även kvinnan som ser elden som en vän (Henny Åman) är så förvirrad i sin omsorg om barnen hon älskar, i hennes ovanliga känsla för hem och vänskap, men resultatet av hennes kärlek föröder människorna hon tror hon skyddar.
En av de mest motbjudande i ringen är kvinnan (Amanda Nygren) som på utsidan verkar mest normal. Men det som driver henne att tortera ännu ett oskyldigt barn är hur hon letar efter saker att reta sig på hos pojken hon har hand om, hans uppsyn, vad han har gjort, vad hon tror att han har gjort; hos henne går känslan på högvarv men det finns alltför många andra som har hälften av hennes hat och grymt plågar de oförstående barn som inte vet någon annanstans att vända sig.
Det är en av dem (Isak Eriksson) som faktiskt inte har gjort något. Men i syndabekännelsen ber man om förlåtelse för tankar, ord, gärningar och underlåtelser, och han har gång på gång underlåtit att hjälpa dem han har ansvar för - ovanligt många, som överläkare på sjukhuset. Det är inte så att han njuter av att se andra lida, men kyligt berättar han om känslan har får när hans offer inser att han inte kommer att hjälpa.
Jag har berättat handlingen i Järnbörd därför att jag tror att många inte kommer att se den, så jag vill ge en möjlighet att försöka förstå och bedöma pjäsen ändå. Som jag ser det gjorde eleverna ett stort misstag när de vägrade att sätta upp Järnbörd. Stycket ger möjlighet för åtta personer att ge verkliga kraftprov på scenen; att visa upp svåra känslor och obegripliga bevekelsegrunder, inkorporerat i skådespelaren till den grad att det blir trovärdigt. Detta gör Teater Almas skådespelare ypperligt väl; de behärkar sina svåra roller fullt ut och det hetsiga spelet mot varandra sitter perfekt.
Därtill är det så att Magnus Dahlströms pjäs är ytterst välskriven; han visar upp den inre logik som de inblandade följer, men som ändå för oss åskådare är komplett omänsklig. Innehållet är grymt men inte spekulativt, och inte ens kathartiskt i bekännelserna. För minst lika obegripligt är hur de åtta inspärrade börjar förstå varandras handlingar och sympatisera med sina med-gärningsmän. Kanske är det därför de aldrig kommer ut därifrån, kanske är det därför allt börjar från början igen.
Länk till Teater Almas sida om Järnbörd
Nästan trettio år senare tas pjäsen upp igen av Teater Alma, och det är jag tacksam för. Låt den inte bara flyta i det allmänna medvetandet som en symbol för det hemska, låt oss se den och avgöra själva! Nu är jag en mer van teaterbesökare, kan distansera mig från det jag ser, och vill se med egna ögon vad som skrämde på 1980-talet. Jag är ändå litet orolig när jag går in och sätter mig - skall scenen fyllas med så mycket äckel att jag mår dåligt länge efteråt? Svaret är nej, och jag skall berätta varför Järnbörd är en bra pjäs och Teater Almas uppsättning sevärd.
Åtta personer befinner sig i rummet. En del rör sig rastlöst, andra sitter still, men de flesta retar sig på någon eller några andra och irritationen hänger i luften. En av männen, spelad av Simon Edman, frågar påträngande de andra om varför de är här. "Jag har inte gjort något!" eller "Ingen vill höra det här" är de förutsägbara svaren, men personerna verkar veta just vad som är deras kärnpunkt och berättar om det i monologer, ord som suger åt sig all uppmärksamhet just där och då fastän de bär på så mycket grymhet.
Kanske är det mjukstart vi får med kvinnan som stjäl och stjäl, inte bara impulsmässigt utan mer och mer med målet att såra. Med dockröst berättar kvinnan (Katarina Rietz) hur hennes fräckhet och sadism tilltar i vad hon väljer att plocka på sig och sällan ens behålla. Näste man (Felix Hägg) jagar upp sig av förflugna ord, medan andra försöker lugna honom. När han börjar berätta är det inte svårt att gissa att det kommer att sluta med att han misshandlar sin sambo. Obönhörligen berättar han hur paranoian växer och driver hans handlingar, och om det kusliga lugn som infinner sig vid den hemska urladdningen.
En annan av männen på scenen (Viggo Løyche) fyller sin berättelse med förklaringar och försök till normalisering länge innan han kommer in på vad han har gjort mot sin dotter. Vi har sett honom gnabbas med de andra och kanske gillat när han petat hål på deras självrättfärdighet, men nu infinner sig en kyla i att tänka på att man någonsin trodde att han var på samma sida som en själv. Vi i publiken sitter ju på stolar i en fyrkant runt ringen av stolar i mitten, och ibland vänder sig skådespelarna för ett ögonblick även mot oss, som om vi är delaktiga i det hela.
Våld mot barn gör extra ont att höra om. Än en gång går det att gissa hur det kommer att sluta för den darrande kvinnan som för ordet (Felicia Hamlin), men detaljerna i historien är oförutsägbara och innerligt svåra att ta till sig. Även om det är tydligt att hon är förblindad av psykisk sjukdom, är hennes brott så fruktansvärt. För att inte tala om den lättsammare kommentaren efteråt. Även kvinnan som ser elden som en vän (Henny Åman) är så förvirrad i sin omsorg om barnen hon älskar, i hennes ovanliga känsla för hem och vänskap, men resultatet av hennes kärlek föröder människorna hon tror hon skyddar.
En av de mest motbjudande i ringen är kvinnan (Amanda Nygren) som på utsidan verkar mest normal. Men det som driver henne att tortera ännu ett oskyldigt barn är hur hon letar efter saker att reta sig på hos pojken hon har hand om, hans uppsyn, vad han har gjort, vad hon tror att han har gjort; hos henne går känslan på högvarv men det finns alltför många andra som har hälften av hennes hat och grymt plågar de oförstående barn som inte vet någon annanstans att vända sig.
Det är en av dem (Isak Eriksson) som faktiskt inte har gjort något. Men i syndabekännelsen ber man om förlåtelse för tankar, ord, gärningar och underlåtelser, och han har gång på gång underlåtit att hjälpa dem han har ansvar för - ovanligt många, som överläkare på sjukhuset. Det är inte så att han njuter av att se andra lida, men kyligt berättar han om känslan har får när hans offer inser att han inte kommer att hjälpa.
Jag har berättat handlingen i Järnbörd därför att jag tror att många inte kommer att se den, så jag vill ge en möjlighet att försöka förstå och bedöma pjäsen ändå. Som jag ser det gjorde eleverna ett stort misstag när de vägrade att sätta upp Järnbörd. Stycket ger möjlighet för åtta personer att ge verkliga kraftprov på scenen; att visa upp svåra känslor och obegripliga bevekelsegrunder, inkorporerat i skådespelaren till den grad att det blir trovärdigt. Detta gör Teater Almas skådespelare ypperligt väl; de behärkar sina svåra roller fullt ut och det hetsiga spelet mot varandra sitter perfekt.
Därtill är det så att Magnus Dahlströms pjäs är ytterst välskriven; han visar upp den inre logik som de inblandade följer, men som ändå för oss åskådare är komplett omänsklig. Innehållet är grymt men inte spekulativt, och inte ens kathartiskt i bekännelserna. För minst lika obegripligt är hur de åtta inspärrade börjar förstå varandras handlingar och sympatisera med sina med-gärningsmän. Kanske är det därför de aldrig kommer ut därifrån, kanske är det därför allt börjar från början igen.
Länk till Teater Almas sida om Järnbörd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar