Vinterdrömmar av många slag i Konserthuset

I de sista dagarna av november, innan snön ens lagt sig, bjöd Kungliga Filharmonikerna på en drömsk konsert med vintertema. Från Alexander Borodins ofullbordade opera Furst Igor (1887) minns man särskilt de Polovetsiska danserna, med den suggestiva Flickornas dans bland de allra första. Dirigent Stanislav Kochanovsky ledde Filharmonikerna vackert genom dessa danser; exotiska toner silade genom ett ryskt filter, dubbelt avlägsnade idag och därför extra drömska.

Stanislav Kochanovsky. Foto: Jan-Olav Wedin

Så tog den skickliga cellisten Amalie Stalheim plats på scenen för solostämman i Tobias Broströms Cellokonsert (2011). Allt började i ytterkanterna; mjuka men rika klanger från pianot på vänster sida och kontrabasstämman på höger sida av scenen. Så rörde sig musiken inåt över stråkar och blåsinstrument, för att till sist liksom trycka fram cellon (dock helt utan press) över allt annat. Det här är nutida musik när den är som bäst; harmonisk men ändå utmanande, gestaltande en modern erfarenhet av att vara omsluten av tankar, åsikter, kunskap och okunskap och århundradens civilisationsbygge, och föra fram sin egen stämma som både skiljer ut sig och flätas in i allt annat. Om jag kunde skriva musik är det precis så här jag skulle vilja komponera, och jag är mycket glad över att äntligen ha fått hört något som motsvarar tonerna i mina fantasier. Tillsammans med Amalie Stalheim tog Tobias Broström emot långa och välförtjänta applåder.

Amalie Stalheim. Foto: Jan-Olav Wedin

 Sist på programmet stod verket som dragit mig till Konserthuset (och på köpet gett mig två andra underbara upplevelser),  Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 1 "Vinterdrömmar" (1866). I sin första symfoni är det som att Tjajkovskij plockar fram och leker med alla verktyg i kompositörslådan, vilket kanske kan göra att den kan låta lekfull i överkant för kritiska lyssnare. Jag har lyssnat så mycket på verket att förväntan på vad som är på väg att komma förhöjer upplevelsen av alla upptakter till de många känsloeruptionerna. På plats i Konserthuset hinner jag fördjupa mig i detaljerna när Stanislav Kochanovsky leder de alltid pålitliga Filharmonikerna genom musiken; de många variationerna på ett tema och de romantiska stegringarna i nyans och takt. Från den spännande slädfärden genom ett varierat landskap i första satsen över danserna och in i den mäktiga sista satsen hinner jag få en känsla av vinter, jul och vänskap. Jag är mycket tacksam för den ljuvliga vinterkonsert som spelades så innerligt av alla musiker på scenen.