Att Alexander Klingspor inspirerades av bland andra Edward Hopper är lätt att se i hans tavlor från tidigt 00-tal som visas på Waldemarsudde. Målningarna av fasader och dörrar har samma tidlösa kvalitet, noggrann men ändå lös i konturerna. Att avbilda Stockholm på det sättet är en välgärning; ett sätt att visa något stadigare och nästan evigt i stadsmiljöer som övertagits av hipsters och andra som vill synas hellre än att se.
Än mer tilltalande blir bilderna när Klingspor ökar mystiken i dem; ett fönster som genomlyses av starkt gult sken en mörk natt, portar som är så hårt tillslutna att det bara måste försiggå något ovanligt bakom dem. Därifrån tas ytterligare ett kliv till några intressanta scener där en kvinna i röd hatt tycks leva två parallella liv och se sig själv under helt andra omständigheter.
Jag tycker om konstnärer som väljer att måla i en realistisk tradition och lägga omsorg om sina motiv. Kanske var det blickar bakåt i konsthistorien som fick Klingspor att börja föra in element från forna tiders stilleben; grishuvuden och fiskar, uppskurna eller hela. Där blir jag aningen besviken, för speciellt de holländska målarna lade ju stor vikt vid att få fiskfjäll att glänsa, men riktigt så långt kommer inte Klingspors verk, och kanske förväntar jag mig för mycket eller fel saker.
Nu blir motiven ett frossande i frosseri parat med konsumtionskritik; festmåltider med dekadenta gäster som hugger in på den sista fisken. Å ena sidan är jag glad att Alexander Klingspor inte skriver oss sin civilisationskritik på näsan, å andra sidan hade jag velat se litet mer tydlighet i temat: vilka är de frossarna, vem är fiskaren som lugnt erbjuder den sista fisken? Med en pensel som tycks njuta av att måla djurkranier och nakna kvinnokroppar blir konstnären en del av konsumtionshetsen han står utanför och målar av. Eller, han står inte helt utanför för i många av tavlorna dyker konstnärens eget ansikte upp.
Från frosseriet över till den glittrande världen som helt och hållet är ett spel! Från burleskscenen i New York har Alexander Klingspors senaste tavlor hämtat motiv. Det syns inte så tydligt i de största, myllrande bilderna, men mellan de kostymklädda konsumenterna och de larger than life-klädda artisterna är skillnaden ganska stor; de senare är inte de som styr finanser och lever i överflöd utan har oftare skramlat ihop till en enda överdådig dräkt som blir en del av identiteten under timtals av träning på det som skall se enkelt ut på scen. Nu börjar kitschvarningslampan blinka diskret; är detta något som konstnären målat bara för att det ser fräckt och överväldigande ut? Jag saknar tidlösheten från de första tavlorna i utställningen, även om jag självklart vill låta en konstnär välja själv åt vilket håll han vill utvecklas. Återkommande motiv som fjärilar ur ett krokodilgap är fascinerande, så jag hoppas att Alexander Klingspor tar oss djupare in i surrealismen när han drömmer vidare.
Börje har också sett utställningen och skriver intressant om den med fler bilder och länkar.
Länk till Waldemarsuddes sida om Alexander Klingspor - Resande
Än mer tilltalande blir bilderna när Klingspor ökar mystiken i dem; ett fönster som genomlyses av starkt gult sken en mörk natt, portar som är så hårt tillslutna att det bara måste försiggå något ovanligt bakom dem. Därifrån tas ytterligare ett kliv till några intressanta scener där en kvinna i röd hatt tycks leva två parallella liv och se sig själv under helt andra omständigheter.
Jag tycker om konstnärer som väljer att måla i en realistisk tradition och lägga omsorg om sina motiv. Kanske var det blickar bakåt i konsthistorien som fick Klingspor att börja föra in element från forna tiders stilleben; grishuvuden och fiskar, uppskurna eller hela. Där blir jag aningen besviken, för speciellt de holländska målarna lade ju stor vikt vid att få fiskfjäll att glänsa, men riktigt så långt kommer inte Klingspors verk, och kanske förväntar jag mig för mycket eller fel saker.
Nu blir motiven ett frossande i frosseri parat med konsumtionskritik; festmåltider med dekadenta gäster som hugger in på den sista fisken. Å ena sidan är jag glad att Alexander Klingspor inte skriver oss sin civilisationskritik på näsan, å andra sidan hade jag velat se litet mer tydlighet i temat: vilka är de frossarna, vem är fiskaren som lugnt erbjuder den sista fisken? Med en pensel som tycks njuta av att måla djurkranier och nakna kvinnokroppar blir konstnären en del av konsumtionshetsen han står utanför och målar av. Eller, han står inte helt utanför för i många av tavlorna dyker konstnärens eget ansikte upp.
Börje har också sett utställningen och skriver intressant om den med fler bilder och länkar.
Länk till Waldemarsuddes sida om Alexander Klingspor - Resande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar