Namnet är välvalt: två trumpeter, två tromboner, en tuba och tungt komp spelar funkig musik, med skönt repetitiva grundslingor och melodier som lyfter sig ur ljudbilden och flyter in i upprepningarna; hypnotiskt och medryckande. Live låter Hypnotic Brass Ensemble starkare och brötigare, fokuserade på att skapa partystämning och engagera publiken. Det är förstås uppskattat av de flesta konsertbesökarna på Fasching, men för egen del hade jag föredragit mer av bandets unika brassklanger och mindre rap. En av de unga männen på scenen är inte son till jazztrumpetaren Phil Cohran, men de övriga sju är det, och kanske har de själva glömt bort vem som är adopterad brorsa efter att ha gjort musik tillsammans hela livet.
De begåvade, energiska killarna spelar låtar med smattrande, drivande komp. En del har salsa-känsla, andra litet western-ton, och flera av dem låter som vinjetter till spännande TV-serier. Tyvärr spelar de inte sin genialiska One Hunnit, och minst var tredje låt tippar över i mer rap och publikkontakt än jazz och funk. Men jag tackar inte nej till ett party, och njuter av den bubblande heta konserten med de talangfulla bröderna i Hypnotic Brass Ensemble.
De begåvade, energiska killarna spelar låtar med smattrande, drivande komp. En del har salsa-känsla, andra litet western-ton, och flera av dem låter som vinjetter till spännande TV-serier. Tyvärr spelar de inte sin genialiska One Hunnit, och minst var tredje låt tippar över i mer rap och publikkontakt än jazz och funk. Men jag tackar inte nej till ett party, och njuter av den bubblande heta konserten med de talangfulla bröderna i Hypnotic Brass Ensemble.
 |
| Ooops, där slet Tycho Cohran av sig tröjan! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar