I början av boken möter vi en ny röst i varje kapitel, som hänger ihop för att de kommer från olika invånare i eller i närheten av det stora bostadsområdet som prosaiskt bara kallas Estate. Rösterna är lika fascinerande ändå; några sidors inre monolog ger en allt klarare bilder av förutsättningarna och omständigheterna för människorna vi möter. Efter hand blir det tydligare att de fem personern i fokus är sammankopplade på olika sätt. Tonårspojkarna Selvon, Yusuf och Ardan har vuxit upp tillsammans och är vänner, men som författaren sagt i en intervju, "close without touch". Far till Selvon, den av dem med ett mål och möjlighet att ta sig därifrån, är den äldre mannen Nelson, till det yttre stum och orörlig i sin rullstol. Ardans mor Carol är fast i alkoholism och i ögonvrån skymtar omgivningens förakt.
Det är inget nytt att tonåringar känner sig osäkra på sig själva, frusterade över livet och frågande sig vart de skall gå för att komma loss. Så många känslor att hantera för ett ungt och oerfaret sinne. Situationen är ännu tyngre för ungdomarna i the Estates, där det gäller att vara hård och självsäker för att inte slås ned av någon annan som också behöver hävda sig. Såväl Ardan och Yusuf som Selvon ser på dem omkring sig och undrar hur de kan vara så målmedvetna; även Selvon, som i de två andras ögon är stabil och fokuserad tvivlar på sitt mål men kör ned huvudet och pressar sig litet hårdare i sin träning. Men motsättningarna mellan rasister utifrån och de egenrättfärdiga väktare som tagit över moskén där Yusufs far var imam driver fler av invånarna i Estate till att ta ställning. Det speglas i Nelsons minnen av kravallerna han hamnade i när han flyttade till London från Montserrat, och de strider mellan IRA och lojalister som Carol flydde när hon lämnade Irland.
Guy Gunaratne ger sina fem huvudpersoner sina egna språk; pojkarnas slang är inte exakt densamma, och Carol och Nelson har egna ord och uttryck som kommer ur deras respektive bakgrund. De olika personerna rör sig parallellt och stöter på varandra i handlingar och tankar. När spänningen stiger i de sista kapitlen har stämningen hela tiden ändå varit på liv och död, men när den verkliga döden dyker upp som en möjlighet hamnar hjärtat i halsgropen och en engagerad läsare vill inte släppa boken utan bara komma vidare för att se hur det går. Kanske kommer ingen av människorna i In Our Mad And Furious City att bli historisk, men det känns som en ära att ha fått följa med dem under några viktiga dagar.
Det är inget nytt att tonåringar känner sig osäkra på sig själva, frusterade över livet och frågande sig vart de skall gå för att komma loss. Så många känslor att hantera för ett ungt och oerfaret sinne. Situationen är ännu tyngre för ungdomarna i the Estates, där det gäller att vara hård och självsäker för att inte slås ned av någon annan som också behöver hävda sig. Såväl Ardan och Yusuf som Selvon ser på dem omkring sig och undrar hur de kan vara så målmedvetna; även Selvon, som i de två andras ögon är stabil och fokuserad tvivlar på sitt mål men kör ned huvudet och pressar sig litet hårdare i sin träning. Men motsättningarna mellan rasister utifrån och de egenrättfärdiga väktare som tagit över moskén där Yusufs far var imam driver fler av invånarna i Estate till att ta ställning. Det speglas i Nelsons minnen av kravallerna han hamnade i när han flyttade till London från Montserrat, och de strider mellan IRA och lojalister som Carol flydde när hon lämnade Irland.
Guy Gunaratne ger sina fem huvudpersoner sina egna språk; pojkarnas slang är inte exakt densamma, och Carol och Nelson har egna ord och uttryck som kommer ur deras respektive bakgrund. De olika personerna rör sig parallellt och stöter på varandra i handlingar och tankar. När spänningen stiger i de sista kapitlen har stämningen hela tiden ändå varit på liv och död, men när den verkliga döden dyker upp som en möjlighet hamnar hjärtat i halsgropen och en engagerad läsare vill inte släppa boken utan bara komma vidare för att se hur det går. Kanske kommer ingen av människorna i In Our Mad And Furious City att bli historisk, men det känns som en ära att ha fått följa med dem under några viktiga dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar