Mönstret blir tydligt när man läser alla fyra berättelserna i ett svep, men att göra det har också den fördelen att alla ledtrådar som plockas upp från en historia till en annan är färska i minnet, och därtill också Murderbots känslor för de människor den motvilligt räddar livet på gång efter annan. För det är ju de här motstridiga känslorna och halvfärdiga självförståelsen som gör Murderbot så sympatisk.
De AI:n som är inbyggda i små drönare, stora skepp, robotar likt Murderbot med flera, har en andel av mänskliga sinnen och förmåga till känslor, då det gör dem mer effektiva i sina avväganden. Det ger dem en möjlighet till anknytning och sympati för människorna de är satta att hjälpa och skydda, men det ger dem även i vissa fall anlag för depression. Vår vän Murderbot är extremt introvert och blir illa till mods av alltför närgångna möten med människor. Efter sådant umgänge, hur vänskapligt det än var, vill Murderbot helst ladda om i ensamhet och sträcktitta på favoritavsnitten av underhållningsserien Sanctuary Moon.
Den här motsättningen mellan en kropp byggd för att ge sig in i strid utan rädsla för egen skada och ett mycket känsligare sinne etablerar vår berättare som någon att sympatisera med. Murderbot är namnet den ironiskt har gett sig själv efter ett haveri utanför dess kontroll då 54 människor dödades för dess och andra SecUnits händer. Sedan dess har Murderbot hackat sin Governor module, kan styra sina egna handlingar och vill ta reda på vad som hände vid den stora massakern. Men den har fortfarande en dragning till att arbeta som säkerhetsenhet och skydda sina klienter, svaga och irrationella människor, och tar därför uppdrag som för den närmare källan till mysteriet.
Genom miljöbeskrivningar och korta förklaringar får vi bit för bit mer information om världen Murderbot lever i; när mänskligheten börjat kolonisera fler planeter stöter man ibland på lämningar av redan utdöda civilisationer. Spännande, men inte huvudplot utan mer något som knuffar handlingen i nya riktningar. Martha Wells skriver smart och smidigt; inga överflödiga ord vare sig i stridsscener eller känslosamma sammanstötningar, utan direkt till kärnpunkten och maximal utdelning. Visst kan det efter några hundra sidor kännas som att Murderbots hackningar av tillgängliga säkerhetssystem går litet väl snabbt och lätt, men historierna är av det slaget att det är roligare att bara tacka och ta emot underhållningen och heja på Murderbot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar