Då jorden ett par gånger tidigare har försökt sig på uppror styrs den numera av en prokurator utsedd av Trantor och militär och administratörer från andra planeter. De ser på jordborna som en klass av lägre stående människor. Då jorden är fattig och oförmögen att föda en större befolkning, har jordborna fått vänja sig vid att livet för de flesta avslutas vid sextio års ålder.
Till denna dystra verklighet transporteras Joseph Schwartz genom en olycka i ett kärnfysiklabb från vår ungefärliga tid, Chicago vid 1900-talets mitt. Vad han hamnar i ser okänt ut och då språket har förändrats kan han inte fråga sig fram, men han tas in av ett medelålders par och får jobba på deras gård. Samtidigt anländer arkeologen Bel Arvardan från Sirius-sektorn för att undersöka om det ligger något i jordens anspråk på att vara människans vagga.
Vilket spännande upplägg! Som jordbo i en ännu icke-koloniserad galax skulle man väldigt gärna vilja följa Arvardan på hans utforskningar, och höra vad Joseph Schwartz har att berätta för honom. Men tyvärr dröjer det halva boken tills Schwartz kan göra sig förstående på det moderna språket, och ännu längre tills han träffar Arvardan, och då under trängda förhållanden. Historien slarvas bort i en tradig kärlekshistoria mellan Arvardan och den unga vackra Pola Shekt, där de båda upprepade gånger tänker igenom alla anledningar till att ett förhållande är omöjligt; och också i politiska intriger som blir desto mer frustrerande då de drivs av illvilliga, hämndlystna figurer med privata aggressioner mot de inblandade. Visst är det litet roligt att se hur Bel Arvardans minsta handling misstolkas som ett tecken på djupa konspirationer av dem som bevakar honom, men som sagt, det riktigt intressanta hinner aldrig hända då en massa styltiga hjältedåd måste genomföras först. Det är ändå litet kittlande att se en framtid där jorden och jordborna har hamnat på efterkälken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar