Fem notställ i bredd gör att Anna Riikonen inte behöver vända blad utan kan låta noterna på notbladen skutta ut som lekfulla toner i Anna Clynes Hopscotch för soloflöjt (2019). Vilket roligt verk, men också krävande! Det vill till att vara rejält kunnig på sitt instrument för att kunna leka så här, och det är Anna Riikonen.
Avlösning på scenen: Seohee Min (violin) och Vicki Powell (viola) tar plats för att spela Bjarne Brustads Capricci för violin och viola (1931), vilken börjar med fina harmonier mellan de två instrumenten och sedan tar sats och ger sig ut i piggare melodier. Roligt att få höra den här kompositören!
Först en, sedan två, sedan tre på scenen när Anna Riikonen ansluter för första satsens avslutningsnummer, Serenad i D-dur för flöjt, violin och viola (1801) av Ludwig van Beethoven. Vilket ljuvligt verk! Musiken flödar i sköna melodier som låter alla de tre instrumenten visa sig från sina bästa sidor. Av de sex satserna gillar jag speciellt den fjärde, Andante con Variazioni, där flöjten i några partier sätter en gyllene knorr på stråkarnas insatser innan de tre börjar samarbeta igen.
Första verket efter paus är Rumi Settings för violin och viola (2001) av Augusta Read Thomas, som jag har svårt att tycka om trots att Vicki Powell läser högt de rader av Rumi som direkt inspirerade till varje av de fyra ingående styckena. Det är svårt att förlika de ibland skärande tonerna i musiken med orden. Tredje stycket är litet finare men lockar ändå inte till vidare lyssning.
Så får vi höra ytterligare en mindre känd men skicklig kompositör, Endre Szervánszky, vars Trio för flöjt, violin och viola (1951) förtjänstfullt lyfter in ungersk folkmusik och låter verket växla mellan dansant och lekfullt, och mer stämningsfullt och till och med vemodigt. Även klangerna växlar mellan klara toner (ofta flöjten) och rikare ackord (ofta stråkarna). Mycket bra energi från såväl kompositionen som musikerna på scenen.