Inte ens när huvudpersonen själv bidrar går det att säga att en bok ger den slutgiltiga bilden av vad som hände. Att då börja läsa Joyce Carol Oates bok Blonde kräver att man lägger ifrån sig kravet på exakthet och acceptera att boksidorna berättar om hur Norma Jeanes liv kan ha varit, även utanför strålkastarljuset, inklusive hennes egna tankar.
Under största delen av den tjocka boken är det Norma Jeane vi läser om, och det är bra, det grundar handlingen i en flicka som vuxit upp under osäkra förhållanden och först sent i sitt korta liv blir till en annan, en stjärna som hela världen vill älska. Det någorlunda trygga livet hos mormodern går över i kaotiska barndomsår med den instabila modern Gladys och hennes obesvarade kärlek till Hollywoods filmvärld. Slussad vidare till barnhem och fosterhem är det svårt för Norma Jeane att känna att hon har rätt att ens leva i den här världen. Äktenskapet vid sexton års ålder, hur förtida och framtvingat det än är, ger henne åtminstone tillfälligt känslan att ha räddat sig, att ha en plats i livet därför att hon är älskad. "Daddy" kallar hon sin nästan lika unge make när hon klamrar sig fast vid honom, och hon gör allt för att vara en perfekt hustru så länge det går.
Den unga Norma Jeanes vackra ansikte fastnar på foto, och när hon börjar lära sig att vara självständig är det modelljobben som fyller hennes tid. Inte riktigt Hollywood, men ett steg närmare... särskilt när hon träffar den unge Charlie Chaplin Jr., med samma blick som sin kände far. Han, och vännen/älskaren Eddy G. Robinson, tillika med en kändare far, är de två män vars namn skrivs ut helt i boken under deras intensiva förhållande. Det är ett klokt drag att sedan ge de flesta kända pojkvänner/partners/våldtäktsmän/motspelare initialer istället för namn, eller en benämning som The Ex-Athlete, för att inte tjusningen av namnet skall dra uppmärksamheten från personens förhållande till Norma Jeane.
Joyce Carol Oates har själv sagt att hon inte har listat alla händelser eller skrivit allt, utan valt ut några signifikanta scener och relationer som får stå för fler av samma - ett fosterhem, inte alla; ett par kändisromanser, inte alla. Vad vi ändå får är hur Norma Jeanes liv förändrar sig från osedd och orolig till sedd av alla och ändå osäker på sig själv. Vad vi får mindre av är en trovärdig utveckling av Norma Jeanes personlighet. Handlingen tryfferas med inkastade utsagor av Norma Jeane eller någon mer eller mindre utvecklad karaktär ur handlingen, och också av hennes tankar. Men tankarna har samma format som den blonda, medvetet förvirrade personan: en oskyldig halvfråga ofta föregått av "Oh, ..." och avslutat med utropstecken. Visst passar det Marilyn att tala så avväpnande med omvärlden, men är det den inre monologen hon för, Norma Jeane som hade ambitionen att bli en seriös skådespelare och spela Nora i Ett dockhem och Masja i Tre systrar? De där återkommande utropen skaver litet.
Dock är de, och andra småirriterande författarfasoner, en så liten del av överflödet av ord i boken Blonde. Att läsa den är som att vaggas i en varm, mjuk flod av ord och skönhet men där oron för att lukta illa, visa svettringar och förlamas av fruktansvärd mensvärk inte dolts av puder och parfym. Låt oss inte tro att vi känner Norma Jeane nu heller, men låt oss tro att vi förstår henne litet bättre.
Fler böcker av Joyce Carol Oates:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar