Faust i Gasklockan i Gävle

Till att börja med: det är en storslagen föreställning, med fantastiska effekter, musik och goda insatser av alla på och runt scenen. Det är fint att få vandra genom en molnridå till den första salen (där man dock kan hamna i fel vinkel från handlingen), till den lilla gasklockan med sin vridbara vatttenscen, till den stora gasklockan vars hela volym används, från golv till tak. Det sprudlar av idéer: en femdubblering av Faust och Mefisto som gör spelet spännande, människan på sin dödsbädd som är mer än villig att skriva under i blod för att få sina önskningar uppfyllda av helvetets hantlangare.

Det jag saknar under den första halvan av den långa föreställningen är allvaret - det skrämmande i att sälja sin själ till djävulen. Faust verkar inte ta sin situation på allvar, på gränsen till evig fördömelse. Det som verkligen blir på liv och död är fördömandet av den stackars förförda Gretchen, vilket känns anakronistiskt i den postmoderna uppsättningen. Och så gör Titania och Oberon entré, två som verkligen suddar ut gränserna mellan dröm och verklighet.

Men efter paus släpper föreställningen alla tyglar och blandar in alla myter den vill. När Faust och Gretchen vill se Sköna Helena och Paris slår Mefisto ifrån sig med att antikens döda har ett eget dödsrike. Och i det dödsriket kan till och med Mefisto bli rädd. Men framför allt är det dags att bli förtrollade, både publiken och människorna på scenen. Nu lyfter handlingen bokstavligen talat, till akrobatiska glidningar genom luften som är vackra att se, även när Ikaros störtar från himlen med sönderbrända vingar.

Det är så man behöver se Faust i Gasklockan: låta sig översköljas av scenerna, av den ljuvliga musiken från Moto Boy och av blombladen som singlar från skyn. Då går timmarna fort, när man tumlar genom historien med Faust, Mefisto, Gretchen och alla figurer från myter och minnen som aldrig försvinner för alltid.

Länk till Faust i Gasklockan

Foto: Martin Skoog