The Farthest Shore av Ursula K. Le Guin

Från Övärldens utkanter kommer ryktena: magin försvinner, magikerna tappar sin kraft. Inte bara ord utan en ung man, Arren, når fram till Roke och dess välkända magikerskola. Ged, som själv var en ung man i de första böckerna vi mötte honom i, är nu ärkemagiker vid skolan. Arren är furstendömets Morreds kronprins, men vid sidan av Ged är han en vanlig människa som får anledning att reflektera över sin duglighet under den resan de båda företar för att hitta orsaken till det som håller på att hända.

Det är inte bara magin som sipprar iväg utan hantverkskunskap och yrkesstolthet - händernas magi. Det är fint att se dessa kunskaper likställas men kusligt att se effekten av människornas tilltagande glömska. De glömmer inte bara hur man väver vackra tyger, de glömmer att de någonsin gjort det, att de själva varit mästare, och snart sina egna namn. Samhällen försjunker i likgiltighet. Än så länge räcker magin som Ged bär på, men kommer den att fortsätta göra det? I vilket fall som helst måste de båda segla vidare och söka något de bara börjar förstå vidden av.

Ursula K. Le Guins skildring av dödsriket i Övärlden har alltid varit fascinerande; en låg mur man lätt kliver över, men bortom den finns ett mörkt, stilla landskap man inte skall hitta tillbaka ifrån. Det är ändå dit som Ged och Arren måste ta sig för att hindra världens livskraft från att rinna ut, och kanske kan de även ta sig tillbaka till livet, men det är inte säkert. På vägen får vi se nya delar av Övärlden och dess invånare, och även när de har tappat sin gnista bär de korta beskrivningarna på mycket innehåll.


Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest

The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
Tehanu