Elin har en sådan där sommar som varar för evigt och där solen lyser varje dag, så som det kunde vara när man var barn. Var hon än är hittar hon roliga saker att leka med, pinnar och annat. I bakgrunden ser vi hennes mamma Linda kliva ut ur sunkiga husvagnar eller förortsvillor och rätta till den korta kjolen. Peter som står utanför med basebollträ blir snart mer än bara vakt mot oärliga eller våldsamma torskar. Kärleken mellan dem, och kärleken till drogerna de tar, känns påtaglig och äkta i den tröga landsbygdssommaren.
Peter har också ett barn, Eric, som är litet äldre än Elin. Nu skall Eric vara med sin pappa en tid på sommarlovet. I baksätet bredvid den alltid sprudlande Elin sitter nu en tjurig Eric. Någon sorts vänskap har de två barnen i alla fall, litet i skymundan eftersom föräldrarna mest är upptagna av varandra och att skaffa droger.
Linda och Peter är inte helt söndertrasade av sitt missbruk, och de får varsin chans till jobb och ett liv utan kriminalitet, Elin som städare på vårdcentralen där hennes mamma arbetar, och Peter med att renovera ett hus. Men frestelserna är stora. Det är trovärdigt och sorgligt att se hur de båda får återfall och kämpar sig tillbaka, i otakt med varandra. Det är också smärtsamt att se hur främst Eric kommer i kläm. Att få sköta sig själv i periferin går OK, men att hamna i vägen för de vuxnas vrede är fruktansvärt. Han blir en som rymmer när det blir för svårt: till mamman och styvfamiljen; bort från dem när deras tillvaro som Jehovas Vittnen blir för krävande; tillbaka till det senaste stället där han kände sig trygg.
Filmen visar även scener från nutid som antyder vad som hände under de tretton åren efter den där sommaren, och som visar vart Eric och Elin hamnat idag, präglade vad de varit med om men kanske starka nog för att välja en egen väg i livet.
Simon J. Berger och Karin Franz Körlof gör fantastiska insatser som Peter och Linda, med det ständiga suget efter ruset men allra mest efter varandra. Lika viktiga och äkta är barnen, Emil Algpeus som Eric och Nike Ringqvist som Elin. Filmen Trädgårdsgatan visar och förklarar ett liv som de flesta av oss nog är glada att slippa, men som det ändå känns bra att få ha sett. Jag hoppas på att få se mer av regissören Olof Spaak och manusförfattaren Gunnar Järvstad.
Peter har också ett barn, Eric, som är litet äldre än Elin. Nu skall Eric vara med sin pappa en tid på sommarlovet. I baksätet bredvid den alltid sprudlande Elin sitter nu en tjurig Eric. Någon sorts vänskap har de två barnen i alla fall, litet i skymundan eftersom föräldrarna mest är upptagna av varandra och att skaffa droger.
Linda och Peter är inte helt söndertrasade av sitt missbruk, och de får varsin chans till jobb och ett liv utan kriminalitet, Elin som städare på vårdcentralen där hennes mamma arbetar, och Peter med att renovera ett hus. Men frestelserna är stora. Det är trovärdigt och sorgligt att se hur de båda får återfall och kämpar sig tillbaka, i otakt med varandra. Det är också smärtsamt att se hur främst Eric kommer i kläm. Att få sköta sig själv i periferin går OK, men att hamna i vägen för de vuxnas vrede är fruktansvärt. Han blir en som rymmer när det blir för svårt: till mamman och styvfamiljen; bort från dem när deras tillvaro som Jehovas Vittnen blir för krävande; tillbaka till det senaste stället där han kände sig trygg.
Filmen visar även scener från nutid som antyder vad som hände under de tretton åren efter den där sommaren, och som visar vart Eric och Elin hamnat idag, präglade vad de varit med om men kanske starka nog för att välja en egen väg i livet.
Simon J. Berger och Karin Franz Körlof gör fantastiska insatser som Peter och Linda, med det ständiga suget efter ruset men allra mest efter varandra. Lika viktiga och äkta är barnen, Emil Algpeus som Eric och Nike Ringqvist som Elin. Filmen Trädgårdsgatan visar och förklarar ett liv som de flesta av oss nog är glada att slippa, men som det ändå känns bra att få ha sett. Jag hoppas på att få se mer av regissören Olof Spaak och manusförfattaren Gunnar Järvstad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar