Aquaman

"Vi har kartlagt Mars yta noggrannare än havsbotten" säger en museiguide under skolklassens besök i det stora akvariet. Kanske är det en överdrift, men det stämmer att vi inte utforskat våra hav fullt ut, och det vi har sett av specialiserade livsformer i både stort och smått format är tillräckligt för att fantasin skall kunna spinna vidare. Myten om Atlantis är spännande nog - ett högteknologiskt samhälle som sjönk i djupet för länge sedan och kanske finns kvar under vattenytan. I filmen Aquaman får myten liv och bakgrundshistoria och en mycket tilltalande design, men framför allt är det Aquaman som får liv framför våra ögon.

I en tidig scen bordas en ubåt av pirater, grymma och hänsynslösa. Men piraterna får anledning till oro när en ny spelare tar sig ombord. Med övermänsklig kraft och tunga manluckor lossryckta från inredningen mosar han automatvapenbeväpnade motståndare, effektfullt som en amerikansk wrestler. Det vanliga är att manliga actionhjältar är täckta i skyddande dräkter medan kvinnliga actionhjältar har djup urringning och flygande hår. Här är det den manlige superhjälten som har helt bar överkropp och hårlockar som inte kan dölja den okynniga glimten i ögat. Efter att Aquaman ofta setts som litet svag jämfört med andra superhjältar har nu DC haft den geniala idén att ge honom den muskulösa gestalten av Jason Momoa, och dessutom kraften av tonvis med vatten, något vi nu vet är farligt och värt att respektera.

Arthur Curry, är son till en fyrvaktare och drottningen Atlanna som flydde från Atlantis och dess plikter. Kvar i människornas värld har Arthur, med hjälp av Atlanteanen Vulko, utforskat och utvecklat sina fantastiska krafter; att kunna skjuta fram pilsnabbt under vatten, att stå emot högt vattentryck och även pistolkulor, och just i Arthurs fall att kunna tala med vattendjur. Men nu behövs hans hjälp för att förhindra ett stort krig. Atlantis styrs av en ny kung, Arthurs halvbror Orm, som vill bli härskare över de sju undervattensrikena och gå till attack mot världen ovanför vattenytan. Filmen får in några bra poänger; är det inte egentligen självförsvar mot en människovärld som förstör haven med gifter och skräp?

Men ett krig mellan hav och land kommer att orsaka död och förstörelse på båda sidor, och kung Orm vore en fruktansvärd tyrann. Det vet även hans trolovade prinsessan Mera från riket Xebel, och hon lyckas övertyga Arthur Curry om att han behöver kämpa mot Orm. Det blir början på fantastiska upptäcktsfärder för Arthur och för oss tittare genom fascinerande undervattensvärldar: först Atlantis som är till hälften överväxta ruiner och till hälften komplexa stadsbyggnader i regnbågsskimrande färger, men också det ännu mer såpbubblevackra fiskriket, för att inte tala om de mystiska riken på spridda platser under vår jordyta som Mera och Arthur besöker i sin jakt på kung Atlans treudd. Samtidigt får vi veta hur Atlantis sjönk och vad som hände med dess arvingar, och där finns uppslag till många fler filmer. Det är vackert att få se alla nya världar: under vattnet sker rörelser i ultrarapid, hår och kläder böljar och ljudet är dovt och mäktigt.

Det är intressant att filmen hinner ta upp rasism i vår alltmer mångfaldiga värld. Atlanteanerna pekar ut Arthur Curry som bastard, icke renrasig, ovärdig att leda dem - ett vi-mot-dem-tänkande som kommer att leda till blodsutgjutelse och raserande av civilisationer på nytt. Mot det står vår hjälte Aquaman, "blandras" men beredd att kämpa för alla varelser, ovan och under vattnet. (Vi kan komma ihåg att ubåten han räddar i öppningsscenen är rysk.) För att bevisa sin styrka och värdighet behöver han kämpa hårt, och det kan vi tacka för. Actionscenerna både ovan och under vattnet är snygga och kraftfulla, och det är ett nöje att se Aquaman och Mera fightas mot alla olika motståndare de möter. Nu har vi mött Aquaman och krönt honom till kung. Låt oss hoppas att vi får se honom igen, kraftfull och kunglig men alltid redo för nya trick.