För många - säkert alla - småbarnsföräldrar är barnen en källa till såväl glädje som stress och utmattning. Det finns perioder då lyckokänslan överväger likväl som perioder av trötthet man inte ser änden på. Paret Marlo och Drew går redan på autopilot med sina två barn, och strax skall dessutom ett tredje barn anlända till familjen. Marlo släpar sin höggravida kropp till skolan för ett frustrerande samtal med rektorn om sin "originelle" son, och dunsar sedan ned vid ett kafébord för en stunds ro. Att då råka stöta på sin bästa vän från ungdomsåren är omtumlande för dem båda. Laurie stirrar skeptiskt på Marlo, förortsmamman, och Marlo blir överraskad av att Laurie bor kvar i samma lägenhet i Bushwick som för tio år sedan, när de var unga och vilda. En fas av livet som kanske aldrig kommer tillbaka igen för Marlo.
Ett annat liv som syns ouppnåeligt är broderns och svägerskans. Båda är högavlönade och har råd och tid med nannies och utvecklande aktiviteter för de tre barnen som inte alls lägger krokben för varken karriär eller hemliv för sina föräldrar. Hur skall det gå när Marlo och Drew får sitt tredje barn? Drew har förstås ett extra krävande år i sin karriär så ansvaret faller tungt på Marlo. Scenerna när hon utmattad och uppgiven kommer till sjukhuset och för tredje gången föder och ammar ett litet barn är nakna och ärliga, och Charlize Theron visar suveränt Marlos trötthet ända ut i de rufsiga hårtestarna. Ett montage av blöjor som byts på den skrikande bebisen natt efter natt gör det tydligt att jobbet aldrig tar slut.
Så kanske är det lika så gott att ta emot broderns erbjudande om en natt-nanny, fastän det bär emot. Till slut ringer Marlo numret hon fått, och så står hon utanför dörren: Tully, full av den flummighet och energi som ungdomen bär på. Tully drivs av en modern hippiekärlek till den nya bebisen som bara varit tre veckor i den här världen, men till lika stor omsorg om modern, för man kan inte fixa en del utan att laga helheten. Bit för bit får Marlo vad hon behöver. Efter en hel natts sömn, med bara litet lirkande för amning, är hon märkbart piggare nästa dag. Tully städar upp i det leksaksbeströdda huset, och Marlo börjar le och skämta med sin familj igen. I Tully har Marlo, litteraturvetaren som blev HR-anställd, en samtalspartner med vida referenser och fortfarande djup omsorg om Marlos välbefinnande.
Att saluföra Tully som en komedi är kanske inte riktigt rätt, för humorn är av det svartare slaget även om några scener lockar till gapskratt. Det fina är den sympati som filmen visar för Marlo och småbarnsföräldralivet, där man hela tiden bara hinner med det nödvändiga och inte hinner stanna upp och vara vänlig i lugn och ro, vare sig mot sin familj eller sig själv. Det är också fint att se hur den vänlighet som någon annan visar mot Marlo ger henne orken att strunta i några av de saker som stressar, och ordna upp några andra saker. Bara det skulle räcka för att göra Tully till en minnesvärd film av det slag som det inte finns så många om småbarnsmammor. Nu stannar inte Tully där utan går ett par steg till, vilket ur en synvinkel är onödigt och negerar allt vi sett, och ur en annan synvinkel gör filmen ännu mer intressant. För egen del väljer jag att hålla alla tre åsikterna på en gång - vänligheten räcker, onödigt slut, intressant slut.
Ett annat liv som syns ouppnåeligt är broderns och svägerskans. Båda är högavlönade och har råd och tid med nannies och utvecklande aktiviteter för de tre barnen som inte alls lägger krokben för varken karriär eller hemliv för sina föräldrar. Hur skall det gå när Marlo och Drew får sitt tredje barn? Drew har förstås ett extra krävande år i sin karriär så ansvaret faller tungt på Marlo. Scenerna när hon utmattad och uppgiven kommer till sjukhuset och för tredje gången föder och ammar ett litet barn är nakna och ärliga, och Charlize Theron visar suveränt Marlos trötthet ända ut i de rufsiga hårtestarna. Ett montage av blöjor som byts på den skrikande bebisen natt efter natt gör det tydligt att jobbet aldrig tar slut.
Så kanske är det lika så gott att ta emot broderns erbjudande om en natt-nanny, fastän det bär emot. Till slut ringer Marlo numret hon fått, och så står hon utanför dörren: Tully, full av den flummighet och energi som ungdomen bär på. Tully drivs av en modern hippiekärlek till den nya bebisen som bara varit tre veckor i den här världen, men till lika stor omsorg om modern, för man kan inte fixa en del utan att laga helheten. Bit för bit får Marlo vad hon behöver. Efter en hel natts sömn, med bara litet lirkande för amning, är hon märkbart piggare nästa dag. Tully städar upp i det leksaksbeströdda huset, och Marlo börjar le och skämta med sin familj igen. I Tully har Marlo, litteraturvetaren som blev HR-anställd, en samtalspartner med vida referenser och fortfarande djup omsorg om Marlos välbefinnande.
Att saluföra Tully som en komedi är kanske inte riktigt rätt, för humorn är av det svartare slaget även om några scener lockar till gapskratt. Det fina är den sympati som filmen visar för Marlo och småbarnsföräldralivet, där man hela tiden bara hinner med det nödvändiga och inte hinner stanna upp och vara vänlig i lugn och ro, vare sig mot sin familj eller sig själv. Det är också fint att se hur den vänlighet som någon annan visar mot Marlo ger henne orken att strunta i några av de saker som stressar, och ordna upp några andra saker. Bara det skulle räcka för att göra Tully till en minnesvärd film av det slag som det inte finns så många om småbarnsmammor. Nu stannar inte Tully där utan går ett par steg till, vilket ur en synvinkel är onödigt och negerar allt vi sett, och ur en annan synvinkel gör filmen ännu mer intressant. För egen del väljer jag att hålla alla tre åsikterna på en gång - vänligheten räcker, onödigt slut, intressant slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar