tisdag 26 februari 2019

Gullstruck Island av Frances Hardinge

Då och då föds det på Gullstruck Island någon som har förmågan att sända iväg sina sinnen på upptäcktsfärd; syn, hörsel, lukt, smak, känsel. De är uppskattade i trakterna de bor, för de kan låta synen flyga iväg och leta efter bortsprungna får, eller se om det drar ihop sig till storm över havet. När sinnena är på annan plats är kroppen kvar utan styrsel, så det finns alltid någon som tar hand om en Lost, som de kallas. I kustbyn The Hollow Beasts finns trettonåriga Arilou, vars lillasyster Hathin tar hand om sin Lady Lost när hon snubblar fram, och översätta hennes svårförståeliga ord.

Men av beskrivningen av Arilous okontrollerade rörelser kan vi misstänka detsamma som Hathin också ofta tänker; att Arilou egentligen inte alls är en Lost utan har någon form av utvecklingsstörning. Frances Hardinge beskriver finkänsligt hur Hathin sedan barnsben stöttat sin syster, tvivlat på henne och ibland avskyr sin roll i skuggan av Arilou; samt även hur grannarna också gissar att deras Lady Lost egentligen inte har några krafter, men ändå upprätthåller spelet för sin egen skull.

Detta är tillräckligt spännande och välskrivet för att fylla en bok, inte minst när två inspektörer kommer till byn för att avgöra om Arilou verkligen är Lost och Hathin febrilt måste fuska för att Arilou skall klara provet. Men under provet dör huvudinspektören, och snart kommer nyheter om att alla Lost på hela Gullstruck Island har dött på oförklarliga sätt. Men inte Arilou. Varför inte? Är det för att hon inte är en äkta Lost? Eller av någon värre anledning? Det går snabbt att trumma upp misstro hos grannbyn mot invånarna i The Hollow Beasts, och då särskilt Lady Arilou som kanske har iscensatt morden för att bli ensam Lady Lost. Snart måste Hathin och Arilou fly för sina liv.

Lace lever redan i en annan saga, en som räddat deras liv tidigare. På ön finns det vulkaner som ger livstecken ifrån sig ibland men inte har haft utbrott på länge. De har alla olika personligheter, och Lace berättar en saga om dem: om damen Sorrow som en gång bedrog den mäktige King of Fans med Spearhead. Kan Hathin blidka vulkanerna under sin flykt så att flickorna inte dödas av nedfallande stenar eller lava? I historien utgör vulkanerna en stark närvaro, som bara nästan låter sig förstås men inte är att lita på.

Det finns olika sätt att inte irritera vulkanerna genom sin närvaro. Lace ger sig själva namn som låter som ljud ur naturen för att det inte skall höras att de är människor när de talar om varandra. "Whish" är ljudet av vågorna som slår in mot stranden och "Larsh" är ljudet när vågorna drar sig tillbaka. Det är mycket fint hur Frances Hardinge väver in sådana poetiska inslag i historien och ger ännu mer bakgrundshistoria, traditioner och detaljer om hur Lace och de andra folkgrupperna lever. Visst är boken nästan femhundra sidor lång, men hela tiden spännande, och det känns som att den hinner berätta ännu mer än vad sidantalet egentligen tillåter: om det ständiga leendet hos Lace, om de originella fåglarna på ön, och till slut om händelserna som dödade alla erkända Lost. Allt nystas upp samtidigt som människorna på Gullstruck Island känns levande och deras liv lockande men också farligt.

Fler böcker av Frances Hardinge:
Fly By Night
Verdigris Deep
The Lie Tree
A Skinful of Shadows

Inga kommentarer: