Orbitór: Kroppen av Mircea Cărtărescu

Kroppen är mittendelen av de tre böckerna i Orbitór-serien. Den utspelar sig till stora delar i Mirceas barndom - eller gör den det? I inledningen är vi tillbaka i pojkrummet i lägenheten vid Stefan cel Mare, där Mircea som alltid sitter med fötterna uppe på elementet och blickar ut över den inspirerande staden. Genom ett förstoringsglas kan han se en liten bladlus på en krukväxt på andra sidan gatan, och kan till och med se sin förfader sitta och flirta med damerna runt kafébordet ett halvt sekel tidigare.

Den utvikningen följs av några andra som utspelar sig i förhistorian till Mirceas liv, och fragment av berättelser som dök upp redan i Orbitór: Vänster vinge. Men sedan är vi tillbaka hos lill-Mircea, och får vara med om en hel del av upplevelserna som sedan blev till gnistrande sagor i Nostalgia.

Mircea Cărtărescu beskriver hyreshuset och barnen så väl, att det känns som att jag vuxit upp med honom. I ett Rumänien med fattigdomen och diktaturen ständigt runt hörnet, känner man av smutsen i hörnen, de slitna trapphusen och den enahanda kosten. Och ändå växer en del episoder ut till berättelser större än livet. Mirceas mor väver mattor hemma, men istället för att följa mönstret hon fått från fabriken väver hon fritt ur sin egen fantasti. Och mönstret visar sig avslöja Amerikas raketprogram! Hon får i uppgift av väva vidare efter eget sinne, och när Securitate-männen kommer för att hämta verket har hon inifrån och utåt skapat en pulserande, tredimensionell struktur som kan strimlas i tunna blad och läsas som en text - boken som vi läser just nu!

Fler av episoderna avslöjar att Mirceas berättande har skapat boken man håller i handen, och kanske även läsaren och världen runt omkring? Det är spännande att se hur en holländsk tavla börjar smyga sig in i boken och de två världarna möts. Det är ofta som en överraskande rik värld kan hittas bakom en dörr i ett riktigt nedgånget slumkvarter. Nu får vi se att det går att gå från Bukarest direkt till Amsterdam, dit historien också förgrenar sig ut och tillbaka. Det är alltså inte bara Bukarest som är magiskt och har hemliga dörrar till enorma salar med enorma fjärilar och döda gudamänniskor i glaskupor? Det ger mig hopp om att hitta mirakel i min egen hemstad!

Mircea Cărtărescu skriver fantasifulla historier, med referenser till kroppsliga reaktioner på cellnivå och flera brutala, sorgliga inslag. Jag tycker om hans blandning av det fantastiska och det jordnära, men för de båda delar av Orbitór-serien jag har läst så önskar jag att de hade redigerats och blivit litet mer koncisa. Jag tycker om dem, men inte lika intensivt som jag älskar Cărtărescus Nostalgia.

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:

Nostalgia

Orbitór: Vänster vinge

Orbitór: Höger vinge

Travesti

Orbitór. Vänster vinge av Mircea Cărtărescu

Berättaren i Cărtărescus bok Orbitór. Vänster vinge börjar hemma i sitt pojkrum, en liten grabb som tittar ut på sin stad genom fönstret, som även speglar hans tunna kropp. Pojken kallas Mircea, precis som Marcel Proust låter sin berättare kallas Marcel. Men där Proust byggde en katedral med sin romansvit, väljer Cărtărescu att bygga en fjäril: vänster vinge, kroppen, höger vinge. Vänster vinge är förankrad i det förflutna.

Fjärilarna dyker upp ofta i berättelsen, och är ofta övernaturligt stora. Stora, färggranna vingar vecklas ut över förvånade betraktare, och även den köttiga kroppen med hoprullad snabel och fylld med nervtrådar tar sin plats. Ja, allehanda kryp, och kroppar som blir genomskinliga och blottar sitt innehåll, är två teman i boken som ständigt tvinnar sig runt och igenom varandra. Medicinkapslar innehåller smådjur, och till och med i ögonglobens vätska kan det dingla andra små kräk.

Jag tycker om berättelserna om människorna på Bukarests bakgator, och vad de kan stöta på under gatorna, i enorma utsmyckade salar med fantastiska, övernaturligt dimensionerade varelser. Det är inga hjältar utan vanliga små fattiga människor som får vara med om de här sagolika äventyren. Och om de har tur får de klättra tillbaka upp på marknivå och fortsätta med sina enahanda liv.

Men efterhand börjar det bli för mycket av alla fjärilar, pulserande transparent kött och mystiska visioner. Känslan av mirakel försvinner när de dyker upp på varje sida. Jag älskade Cărtărescus Nostalgia, en samling av noveller som innehöll liknande element, men med måtta och mer av en sammanhållande historia (historier). Jag har inte kunnat sluta tänka på de sagorna sedan jag läste dem i somras, och därför kommer jag att läsa nästa del, Kroppen, av Cărtărescus fjärilsbygge.

Ovidkommande fotnot

Omslaget till Orbitor. Vänster vinge har ett spännande mönster av rektanglar i ljus och skugga på omslaget. Av en slump såg jag mönstret igen idag, när jag läste ut Konserthusets gratistidning. De hade en kort artikel om husets arkitektur, närmare bestämt dess dörrar, och den illustrerades av samma bild som använts till omslaget. Aha!

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:
Nostalgia
Orbitór: Kroppen

Orbitór: Höger vinge

Travesti

Travesti av Mircea Cărtărescu

Vi börjar i välbekanta trakter: i ett rum med utsikt över Ștefan cel Mare i Bukarest, staden med gamla imponerande byggnader som förfallit och övertagits av okända växt- och djurarter, och som utgör en så fruktbar omgivning till Mircea Cărtărescus berättelser. Den här gången går vår berättare tillbaka i minnet till en lägervecka i tonåren, när hela skolan och även klasser från andra skolor skjutsades ut till den gamla herrgården Budila för att sporta och umgås vid lägerelden. 

Hormonerna bubblar förstås och ungdomarna lägger ned mycket tid och energi för att förbereda sig för kvällarnas disko där de vill dansa och smekas med varandra. Vår berättare Victor har intellektuella ambitioner, håller sig för sig själv i pojkarnas sovsal och går inte ens ned till dansgolvet.

Jag slog mig ned på en bänk. Med den här kvällen skulle helvetet Budila vara över. Den förut så fruktade men nu lockande ensamheten skulle bli fullständig igen redan nästa dag. Jag skulle åter bli den som strövade omkring på ödetomter, på bortglömda gator, på folktomma, solstekta, dammiga torg, jag skulle åter gå i trappor i gamla hyreshus i ödsliga kvarter och få upptäcka nya märkliga statygrupper... Jag skulle återigen få en känsla av att ha varit där förut, av att allt hade någon djup symbolisk mening som uppenbarades för mig och ingen annan.

Många av oss känner nog igen oss i avståndstagandet från onödiga kompistjafs och hångel med slumpmässigt tillgängliga jämnåriga. Dock är vår berättare även i återblickarna från vuxen ålder litet väl nedlåtande mot sina medmänniskor. Pojkarna är redan förlorade i barnsliga småbråk eller pubertala oanständigheter. De flesta flickorna ser han på med en oroad blick, redan sörjande över att deras oskuldsfullhet kommer att förstöras av familjeliv och smutsas av sexualitet. Även i vuxen ålder finns madonna/hora-blicken kvar obearbetad: ögonblicket efter att han legat med en kvinna får han avsmak för henne.

Det finns ett trauma i Victors liv som triggades under Budila-vistelsen och av olika anledningar har legat kvar och grott i honom. Men det är svårt att känna sympati för den självupptagne poeten som till och med avfärdar de klasskamrater som verkar ha funnit paradiset och en oskuldsfulla kärleken.

Cărtărescus romaner har en tendens att växa till ett crescendo av ruttnande, plaskande, exploderande köttslighet i extrema, gotiska rum av marmor eller enorma innanmäten, där svårbegripliga scener följer på varandra. För egen del uppskattar jag mer de partier på vägen dit där upplösningen av verkligheten bara är i sin början: nymfstatyn i dammen som ändrar ansiktsuttryck eller försvinner, fönstren i den svängda trappan som visar spegelbilder av Victor i olika åldrar. Antydningarna om att en drömvärld existerar i den torra, banala vardagen.

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:

Nostalgia

Orbitór: Vänster vinge

Orbitór: Kroppen

Orbitór: Höger vinge

Nostalgia av Mircea Cărtărescu

Tack, tack, tack för den här underbara boken! Efter allt intressant jag hört om Cărtărescu var jag rädd för att bli besviken, men nu sitter jag här, knockad av hans berättarkraft. Den första novellen i Nostalgia var bra nog, men allteftersom berättelserna växte fram på sidorna växte magin och sög mig in i skildringarna.

Nostalgia är namnet på boken. Varje historia har en tydlig berättare som vänder sig med sina hågkomster till en publik som ibland är du med boken i handen, ibland någon annan. Cartarescu är mycket bra på att återskapa den sköna känslan från barndomen av att det mystiska finns alldeles intill dig. Så obegriplig som världen ändå är, kan det ju lika gärna finnas hemliga gångar till magiska platser. I vissa berättelser är det verkligen övernaturliga äventyr som människorna får vara med om, men även när det sagolika bara finns i ett annat barns berättelse eller i överenskomna lekar på en skräpig bakgård är känslan överväldigande.

De litterära och geografiska referenserna är många. Jag känner mig som en del av en gammal, bildad europeisk släkt, eller nej, snarare som skolkamraten från de sjavigare kvarteren som ser in på familjebiblioteket genom de blyinfattade fönstren. Och det finns mörka korridorer överallt, där man kan råka ta sig in i mer eller mindre skrämmande äventyr.

Berättarrösterna påminner om Scheherazade, som överlevde från dag till dag genom att skapa nya världar, och om HP Lovecraft, där feberdrömmar öppnar fascinerande och fasansfulla dimensioner. Skelett, spindlar, spindelvävar och larver utgör både hot och löften om mer. Färgerna ur barndomsminnena gnistrar som ädelstenar, och ändå känner man dammet och smutsen från de små, upptrampade ytorna. Det känns som om jag också varit där, och nu är vuxen och ser tillbaka med längtan och vemod. Varför stannade man inte för alltid? För sent. Bara minnena finns kvar.

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:
Orbitór: Vänster vinge
Orbitór: Kroppen
Orbitór: Höger vinge

Travesti

Orbitór: Höger vinge av Mircea Cărtărescu

Liksom de två tidigare delarna i Cărtărescus bokfjärilserie tar historien avstamp hos en ung Mircea som sitter i sitt rum och ser ut över husen på andra sidan Stefan cel Mare. Som jag skulle vilja besöka den gatan, eller sitta på Mirceas plats och se husen och varelserna få liv genom hans magiska blick! Men åratal av planekonomiskt vanstyre har kört landet i botten, när den här boken börjar. Elementet är inte längre varmt, och i affärerna finns bara sällan mat att köpa.

Den tredje boken, Höger vinge, skulle enligt författaren sträcka sig in i framtiden, och jag såg fram emot vad Cărtărescus fantasi skulle kunna trolla fram. Nu var det inte den framtid med rymdraketer och främmande galaxer som jag först trodde, utan den framtid som började när man spräckte den socialistiska diktaturens kvävande skal.

Mircea Cărtărescu berättar:

Rumänerna köpte säckvis med Eugeniakex och körde hem dem på små kärror för flasktransporter, och av dem murade de (eftersom kexen nu en gång var stenhårda) bunkrar och förskansade sig mot socialismens stränga påbud.

Hittills hade jag sett Mircea Cărtărescu som den opolitiske lillebrorsan till de rumänska författare och filmmakare som skildrat de plågsamma sidorna av kommunismen; en drömmare och romantiker i vars värld Securitate-agenter i ögonvrån kunde ses som mystiska soldater från underjordiska sällskap. Men nu hittar vi honom mitt bland folket som demonstrerar och duckar för soldaternas kulor, och även om scenerna blommar ut i fantasifulla meddelanden från andra sidan är de goda skildringar av händelserna och stämningarna, tillsammans med de många snuskiga skämten om paret Ceauşescu.

I Mirceas värld tar Den Rumänska Revolutionen form i en flera meter hög kvinna i folkdräkt! Hon banar sig väg genom den demonstrerande folkmassan och skyddar dem med sin kropp när situationen hade kunnat gå snett. Och i Mirceas värld är jättekvinnan förstås inte bara en oberörbar symbol, utan en fysisk person som snuskhumrar försöker komma in under kjolarna på.

Mot slutet av boken kommer en bild som förklarar fjärilarna som smyckat berättelsen, gett namn åt böckerna och hur de pekar ut historien. En uppslagen skrivbok, med en full vänstersida och en tom högersida, ser ut som en fjäril. Det vänstra fullskrivna bladet är det förflutna, och den högra oskrivna vingen är den som kan utvecklas till vad som helst. Det är den framtiden som höger vinge lovar ut.

Men vi får ändå några rymdskepp och utomjordiska besök! Rapporterna från den rumänska revolutionen uttrycks ibland med ord ur Bibeln, och några av de mest fantastiska händelserna ur profeten Hesekiels bok och Johannes Uppenbarelser tar form i Rumänien samtidigt med revolutionen. En intrikat teori av vännen-profeten-puckelryggen Herman om Guds utvalda folk och vad det verkligen betyder, samsas med Cărtărescus nedslag i historien som visar hur hans egna förfäder valts ut för att till slut, idag, frambringa honom själv.

Jag njuter av Cărtărescus fantasi som får honom att se sagoväsen på de slitna bakgatorna i Bukarest, men tröttnar litet på hur det oftast mynnar ut i köttiga varelser inbäddade i pulserande hyalina substanser. De många samlagsscenerna är romantiska nog att bli vackra, och vålds- och tortyrscenerna inte tillräckligt detaljerade för att bli sadistiska, men jag önskar ändå att Cărtărescu skulle trimma och strukturera sina romaner mer. Av alla de böcker jag har läst är det ingen som lyser lika mycket som Nostalgia, de noveller där han fått koncentrera och putsa sina återkommande teman till juveler. Men jag är glad att få ha stigit in i Mircea Cărtărescus myllrande sagovärld, och jag önskar att jag skulle få promenera till huset på Silistragatan tillsammans med honom.

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:

Nostalgia

Orbitór: Vänster vinge

Orbitór: Kroppen

Travesti