Det är smart gjort! Många kommer säkert att vilja se filmen BlacKkKlansman för att den verkar jättekul: en svart snubbe som infiltrerar Ku Klux Klan! Och visst är filmen rolig så att man skrattar högt flera gånger. Men på vägen får man dessutom ett vackert och inspirerande tal av Kwame Ture, känd förespråkare för svartas rättigheter, där han uppmuntrar sina svarta åhörare till att se det vackra i sina breda näsor och mörka hy, och inte låta sig definieras som ett felsteg jämfört med det vita skönhetsidealet. Och allra först i filmen har vi hört anledningen till att svarta måste kämpa för att ses som likvärdiga i samhället: en uppviglande föreläsning av en (fiktiv) Dr. Kennebrew Beauregard om varför den vita rasen är överlägsen den svarta, fullproppad med nedsättande uttryck om svarta.
Filmens huvudsakliga handling bygger på verkliga händelser, och utspelar sig på 1970-talet. Ron Stallworth är den förste svarte polisen i Colorados polisstyrka; en triumf för en kille som alltid velat bli polis, men självklart möts han av rasistiska kollegor som vill göra jobbet svårt för honom. Och dessutom är det inte uppskattat av alla andra svarta; efter så många övergrepp och dödsskjutningar är det många som ser polisen som en fiende till alla svarta, inte någon man kan reformera från insidan utan måste störta vid den kommande revolutionen. När Ron Stallworth går undercover på Kwame Tures föreläsning är det just sådant han får höra, inte minst från studentföreningens ordförande Patrice som han blir förtjust i.
Trots pratet om revolution ser varken Ron Stallworth eller hans partners Flip Zimmerman och Jimmy Creek de svarta studenterna som hotande samhällselement. Vilka borde man egentligen hålla bättre koll på? Ron får ett infall och ringer till Ku Klux Klan för att få mer information. De nappar! De vill gärna ha nya medlemmar som hatar negrer lika mycket som Ron säger sig göra. Men en svart kille kan bara lura dem över telefon. Istället övertalar han Flip att åka till det arrangerade mötet som Ron Stallworth.
Scenerna med the Organisation, som de vill kalla sig, ger alltid en blandad av humor och oro. Det är egentligen lätt att skratta åt vilka rejäla stolpskott som sitter där, knappt läskunniga, och tycker att de hör till en överlägsen ras. Men de här kortklippta herrarna har källaren full med vapen, likasinnade vänner runt om i landet, och alltmer detaljerade planer på ett eller flera attentat. Att FLip tvekar att fortsätta spelet beror säkert inte bara på att han inte är lika drabbad som Ron, utan för att han faktiskt riskerar livet om de kommer på honom. Samtidigt upplever han hur han själv, av judisk börd, är lika hatad och föraktad av gruppen han låtsas tillhöra.
Stämningen i filmen är mestadels lätt, med många tillfällen till skratt, men samtidigt är hotet från KKK-gruppen så trovärdigt att man inte vet om alla kommer att komma undan med livet i behåll. Det är omskakande och mycket bra att filmen inte stannar vid Ron Stallworths tillfälliga triumf utan drar linjen ända fram till idag. Samhället må ha blivit öppnare för icke-vita människor men de som hatar finns fortfarande kvar, och om ingen hejdar dem kommer de att fortsätta att slå sönder och döda oskyldiga människor.
Filmens huvudsakliga handling bygger på verkliga händelser, och utspelar sig på 1970-talet. Ron Stallworth är den förste svarte polisen i Colorados polisstyrka; en triumf för en kille som alltid velat bli polis, men självklart möts han av rasistiska kollegor som vill göra jobbet svårt för honom. Och dessutom är det inte uppskattat av alla andra svarta; efter så många övergrepp och dödsskjutningar är det många som ser polisen som en fiende till alla svarta, inte någon man kan reformera från insidan utan måste störta vid den kommande revolutionen. När Ron Stallworth går undercover på Kwame Tures föreläsning är det just sådant han får höra, inte minst från studentföreningens ordförande Patrice som han blir förtjust i.
Trots pratet om revolution ser varken Ron Stallworth eller hans partners Flip Zimmerman och Jimmy Creek de svarta studenterna som hotande samhällselement. Vilka borde man egentligen hålla bättre koll på? Ron får ett infall och ringer till Ku Klux Klan för att få mer information. De nappar! De vill gärna ha nya medlemmar som hatar negrer lika mycket som Ron säger sig göra. Men en svart kille kan bara lura dem över telefon. Istället övertalar han Flip att åka till det arrangerade mötet som Ron Stallworth.
Scenerna med the Organisation, som de vill kalla sig, ger alltid en blandad av humor och oro. Det är egentligen lätt att skratta åt vilka rejäla stolpskott som sitter där, knappt läskunniga, och tycker att de hör till en överlägsen ras. Men de här kortklippta herrarna har källaren full med vapen, likasinnade vänner runt om i landet, och alltmer detaljerade planer på ett eller flera attentat. Att FLip tvekar att fortsätta spelet beror säkert inte bara på att han inte är lika drabbad som Ron, utan för att han faktiskt riskerar livet om de kommer på honom. Samtidigt upplever han hur han själv, av judisk börd, är lika hatad och föraktad av gruppen han låtsas tillhöra.
Stämningen i filmen är mestadels lätt, med många tillfällen till skratt, men samtidigt är hotet från KKK-gruppen så trovärdigt att man inte vet om alla kommer att komma undan med livet i behåll. Det är omskakande och mycket bra att filmen inte stannar vid Ron Stallworths tillfälliga triumf utan drar linjen ända fram till idag. Samhället må ha blivit öppnare för icke-vita människor men de som hatar finns fortfarande kvar, och om ingen hejdar dem kommer de att fortsätta att slå sönder och döda oskyldiga människor.
1 kommentar:
En bra film, kanske mest för tidsandan och miljöerna. Visst är det befriande att skratta åt rashatarna, men ibland görs det kanske lite för lätt för oss och det används lite väl många fula ord.
De mest drabbande avsnitten är när den äldre mannen berättar om en lynchning i Texas (antagligen sanningsenligt), och de nutida filminslagen från Charollotsville förra året då nazistflanor bars på öppen gata och motdemonstranter mejades ner med bil ... då gjorde det ont i bröstet.
Skicka en kommentar