Världens ände ligger visst på Island, och vi kan gå med på det, för det är verkligen en annorlunda, nästan utomvärldslig plats på vilken A Murder at the End of the World utspelar sig. En utvald skara flygs dit av tech-miljonären Andy Ronson och hans fru Lee Andersen. De har alla utmärkt sig inom sina områden; Lu Mei bygger smarta städer, Dr. Sian Cruise var den första kvinnan på månen, Martin Mitchell är filmregissör.
Vi följer Darby Hart, som skrivit en bok om hur en seriemördare avslöjades efter att hennes och vännen Bill Farrahs noggrant undersökningar av detaljer som återkom hos några olösta mordfall. Det är sympatiskt och symptomatiskt för serien att de två amatördetektiverna inte är fascinerad av mördaren utan vill ge upprättelse åt hans offer, och att tillbakablickarna på deras sökande ger minst lika stor plats åt deras trevande väg till vänskap och kärlek.
Tillsammans med Darby är det lätt att känna sig välkomnad men bortkommen och omtumlad i anläggningen mitt ute på de isländska snöfälten. Den sparsamma och funktionella inredningen andas återhållen lyx, inte minst rummen med sin behagliga temperatur där fönstren från golv till tak vetter mot det snöiga landskapet utanför. Säkerheten i byggnaden är hög men de boende kan öppna en dörr och ta sig rakt ut i kylan (och vandra runt barhuvade i minusgraderna).
Det drömlika tillståndet tippar nästan över i mardröm när Darby vid välkomstmiddagen återser Bill för första gången på flera år - bjuden till samma exklusiva tillställning vid världens ände. De var så nära varandra, nu är de främlingar, eller är de det? Det hinner de aldrig tala om. Innan kvällen är över dör Bill under mystiska omständigheter medan Darby hjälplös ser på genom den tjocka glasrutan till hans rum.
Ett mord i hjärtat av hans imperium får inte fläcka Andy Ronsons rykte och någon riktig utredning kommer inte på fråga. Darby vill inte släppa händelsen så lätt och under hennes försök att ta reda på mer blir andra gäster möjliga mördare eller möjliga bundsförvanter. Hotfulla saker kan synas i ögonvrån medan hon själv måste hålla masken eller kämpar med någon egen svårighet.
Ett viktigt inslag i TV-serien är den personliga musiken, från Annie Lennox fina cover No More I Love Yous till gästen Zibas innerliga framförande av den klassiska sången Morgh-e Sahar, över den lätt hallucinatoriska 48 Variations for two pianos som Lee i förbifarten ber AI:t Ray att spela. Den musiken låter som ett planlöst klinkande i diskanten, på ytan lugnande men egentligen oroande, och som en ljudillustration av de framsynta människor som byggt sig en befäst borg i civilisationens utkant - en periferi som kommer att bli ett eget centrum för några få. Det långsamma tempot och den underliga stämningen gör A Murder at the End of the World till en minnesvärd berättelse, mer än bara ett mordmysterium. Dock är den som bäst i de första avsnitten, innan mordgåtan och dess lösning börjar ta mer plats, men den är ändå mycket svår att slita sig från.