söndag 9 januari 2022

Orons bok av Fernando Pessoa

Under sin korta livstid gav Fernando Pessoa endast ut en bok, Mensagem ("Budskap"), år 1934. Dock publicerades mycket av hans penna i hans värv som översättare och kritiker. Året efter, då Pessoa avled, fann hans släktingar en stor mängd med skrivna texter vilka samlades och gavs ut efter hand. Pessoa skrev sina verk under olika heteronymer med olika personligheter. Bernardo Soares, den angivne författaren till Orons bok, sägs vara den som har störst likheter med Pessoa själv; en bokhållare med stillsamt liv som betraktar och analyserar världen, främst de närmaste omgivningarna men också personligheter och företeelser av universell karaktär.

Den Soares som vi möter i Orons bok lever ett anspråkslöst liv på några kvarters omkrets, med avstickare till parker och skogsdungar, oftare dock i drömmen än i verkligheten. Hans värld befolkas främst av andra människor under lika små omständigheter som han själv. Soares blick på sina medmänniskor och sin egen plats i världen kan variera från ömhet och förståelse över en tilltagande ömkan till fullständiga fördömanden i förgörande (men alltid outtalade) fördömanden.

Många har säkert precis som jag lätt att känna igen sig och leva sig in i upplevelsen att vara avskärmad från de stora händelserna, försöka finna en värdighet i sin ringa position och på köpet sabla ned dem som larmar och drar till sig världens (tomma) beundran. Soares texter påminner om dessa känslor och det kan därför vara bra att läsa endast några sidor i taget ur Orons bok för att inte bli överväldigad eller uttråkad. De numrerade textstyckena är sällan längre än en sida, ibland endast några rader eller en enda mening.

Till en början är Soares reflektioner ingjutna med förståelse och uppblandade med fina observationer av gatumiljön, himlens färg och andra stråk av skönhet i vardagen. Men humöret kan växla från stycke till stycke, till och med inom samma stycke.

37
[...]
Det som sköljer över mig i detta ögonblick är en direkt humanism utan vare sig föresatser eller slutsatser. Jag känner en ömhet som om jag vore en iakttagande Gud. Jag ser på dem alla med medlidande, på dessa arma krakar till människor, på den stackars mänskligheten, jag ser på dem alla som om jag vore den enda medvetna individen. Vad har de alla här att göra?
[...]
Jag vänder bort blicken från ryggen på mannen som går framför mig och riktar den mot alla andra som går här på gatan, och jag omfattar dem alla med samma absurda och kalla ömhet som har väckts hos mig av skuldrorna på den omedvetne mannen som jag går bakom. [...] Några är intelligenta och andra är dumma, men ändå är de alla lika dumma.
[...]
38
[...]
Så fort jag hör dessa skuggor av samtal som avslöjar vad de flesta medvetna människor ägnar sin tid åt fylls jag av äckel och leda, en ångest över att ha hamnat i exil bland spindlar och den plötsliga insikten om att jag håller på att skrumpna ihop bland alla de verkliga människorna. [...]

Vid bokens mitt, efter ungefär tvåhundra av fyrahundra sidor, dyker inte förvånande en ny pusselbit upp i Soares klagande observationer: kvinnan, den frånvarande, den som inte älskar honom, den som älskar honom men på fel sätt. Berättarrösten hejdar sig innan klagandet hinner bli alltför högtravande pubertalt, och vi får några återkomster av de naturskildringar som gör de många analyserna mer njutbara, medan de också skalar upp sig till att tackla verkligheten, evigheten, Guds existens och människans tro.

Berättarens självsäkerhet i vad han säger är orubblig men aldrig pinsamt självgod, och även upprepningar och motsägelser går att acceptera då Soares/Pessoa har ett så fint språk, ypperligt översatt av Lars Axelsson och Margareta Marin. I små bitar är det en fröjd att följa Bernardo Soares filosofi sprungna ur tillvaron i hans eget sparsmakade hyresrum.

Fler böcker av Fernando Pessoa:

Inga kommentarer: