En prequel till en serie som åtminstone ett tag var älskad och intensivt studerad behöver hitta en balans mellan att knyta an till originalserien och att hitta sin egen väg. House of the Dragons huvudaktörer kommer från släkten kända från Westeros historia, och de rör sig på nästan samma platser, men det strösslas inte så mycket med de kända namnen på familjer och platser. Fokus ligger på släktena Targaryen och också Velaryon som stammar från det snart mytiska området Valyria, och man har namn som ligger väl i munnen - Rhaneyra, Rhaenys, Viserys, Alicent.
Nu är det inte mellan släkten utan inom de tätt sammanknutna familjerna som kampen om tronen pågår. En åldrad kung utan son - hur skall tronföljden säkras? Hur valet än faller kommer det att finnas missnöje och övertalningsförsök, intriger och handfasta konspirationer för att säkra sin egen plats, eller den man föredrar, på tronen. När husen försöker överbrygga motsättningarna genom att gifta bort sina barn med varandra leder det bara till ännu mer nyanserad rivalitet, i skymundan eller i öppen dager.
Till en början är det litet frustrerande att se de många anspråken på makten i riket, då det bara verkar som ett mål i sig själv. Vi får se ytterst litet av vad en kung faktiskt gör med sin makt; inga bilder från de ofrälses vardagsliv eller dekret från kungen som gör det bättre eller sämre. Knappt ens några strider, förutom en underlig fiende i periferin som utför konstiga ritualer på motståndare som de dödar.
Det må vara hänt att stora stridsscener lyser med sin frånvaro. Istället får vi blodiga och grymma scener av ett annat men minst lika viktigt slag: barnafödslar, vilka med ofullkomlig läkekonst är minst lika vådliga som att dra ut i krig. Att föda arvingar är lika viktigt för tronföljden som att försvara riket, men leder många gånger till att barnaföderskan dör. Det är intressant och givande att få se det så tydligt gestaltat i serien, och att det också används på flera olika sätt för att visa prinsessan Rhaenyras kungliga styrka och mod.
Det till en början begränsade persongalleriet blir mer än dubblerat vid tidshoppet efter halva serien, då barnen som fötts hunnit bli halvvuxna. Nu är de i åldern där man öppet kan reta varandra och vara riktigt elak om man är det på ett smart sätt. Avundsjukan svallar - delvis för osäkerheten om hur tronföljden kommer att gå, och mer konkret i frågan om vem som har en drake och vem som inte har lyckats forma ett band med sin samfödda drakunge. Genom barnen får vi se spännande detaljer om hur drakar tämjs, och hur farliga och oberäkneliga de ändå kan vara.
Visst finns det irritationsmoment, som några klumpiga dialoger mellan familjemedlemmar som borde kunnat hållas långt tidigare och under gynnsammare former. Men på det stora hela finner House of the Dragon en självständig och intresseväckande plats i Westeros historia och det skall bli spännande att få fortsätta följa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar