Årets bästa konserter 2019

Nu börjar jag med det bästa, en sensation från Fjärran Östern: The HU från Mongoliet! Oj vilken konsert, vilket publiktryck, vilka spännande instrument och sång och vilken energisk musik! De kommer tillbaka till Sverige för fler konserter 2020 som inte bör missas!

En fin konsert med en gammal favorit var den med Lisa Stansfield; hennes rika och varma röst fyllde lika bra som förr låtarna från en tid när melodi och mening var viktigare än vad det verkar som idag.

Gröna Lund är bra på att ta in artister med lång karriär och stor beundrarskara vilket tyvärr leder till stress och trängsel när det gäller att få en plats framför scenen, men också sköna konserter i sommarkvällen under dundrande bergbanor. Både Robert Plant och Lenny Kravitz spelade och sjöng tight och valde bra låtar från sina långa, imponerande låtlistor sommaren 2019.

Philip Glass exakta och krävande musik är kanske inte vad man väntar sig skall fungera i livesammanhang, men tonerna får ju en extra dimension när man vet att de faktiskt spelas framför ens ögon och öron, just så precist som det behöver vara. Fascinerande!

Kungliga Operan spelar en hel del underhållande operor, och årets finaste och roligaste var Rossinis Askungen. Mindre publikfriande, mer allvarlig men också otroligt vacker var Der ferne Klang av Franz Schreker.

Jag kan bara hoppas på ett lika varierat och bra musikliv under 2020!

Nåja... Vad är en bal på slottet?

Årets bästa böcker 2019

Jag älskar listor över böcker som är nominerade till litterära priser och tar dem som direkta boktips till just mig. I år hände det att den bok jag tyckte allra bäst om på Bookerprisets lista också vann! (delat med Margaret Atwood) Det var Bernardine Evaristos mästerliga Girl, Woman, Other som kommer att bli klurig att översätta men väl värd det. Också på listan men utan pris var The Wall av John Lanchester och den är faktiskt lika läsvärd.

Av de nominerade till Hugopriset vann ingen av mina favoriter, vare sig den originella sagan Spinning Silver eller Record of a Spaceborn Few, ännu en stark bok av Becky Chambers som blev snuvad igen.

Något annat som startar min läslusta är när en författare kommer till Sverige på besök, och jag är glad att det gav mig anledning att läsa igenom Frances Hardinges bokproduktion. Ur den fastnade jag speciellt för The Lie Tree och makalösa Gullstruck Island som väver ihop sagor på så många plan till en fascinerande historia.

Så gott som allt som Ursula K. Le Guin har skrivit är egentligen värt att läsa, men av det jag har läst i år vill jag speciellt rekommendera kortromanen The Telling, som låter så mycket sägas strax utanför fokus, precis som det är meningen för människorna som berättar, förvaltar och lyssnar.

 First contact-berättelser stimulerar min fantasi, och i år har jag läst tre riktigt bra böcker där människor stöter på annorlunda livsformer på nya planeter. Det gäller Planetfall, den första och bästa i Emma Newmans tetralogi; Semiosis av Sue Burke där vi får möta växter som utvecklat högre intelligens än planetens djur; och Adrian Tchaikovskys Children of Time (som följs upp av den lika omtumlande Children of Ruin).

Raka motsatsen till allt detta, men överraskande bra, är Edward Bloms fina självbiografi I full blom, som överraskade mig genom att vara skriven med så stor självreflektion och filosofiska tankegångar mitt i allt livsnjutande och motgångar. Vare sig man är bekant med den gode mannen eller ej blir han genom boken som en ny, klok vän till en.

Årets bästa TV-serier 2019

Numera är utbudet av TV-serier överväldigande, och tillgängligheten stor med alla streamingtjänster som undertecknad inte kan motstå. Förutom alla pågående serier som förgyllt kvällarna med nya säsonger i år finns det ännu fler som jag hunnit både påbörja och avsluta i år. Jag hör inte till dem som ser en hel säsong på en helg; ett eller två avsnitt per dag är vad jag mäktar med, men med flera serier på gång parallellt hinner det ändå bli en hel del.

Med långfilmslånga avsnitt som man längtar tillbaka till var årets bästa serie helt klart Babylon Berlin. Vilken perfekt blandning av lockande historiska miljöer, spännande handling och det där extra i musiken och modet! Låt oss hoppas att nästa säsong lever upp till de första.

En serie som tyvärr inte får fullfölja de planerade sju säsongerna är The OA. Åh, som jag skulle vilja veta hur det går! Jag önskar mig en illustrerad bok av seriens skapare som beskriver allt som var tänkt att hända. Lika drömlikt placerad mellan verkligt och övernaturligt var Undone. Coen-brödernas The Ballad of Buster Scruggs studsade frejdigt mellan jordnära, nära-döden- och efter-döden-upplevelser, det gjorde även Nadia i Russian Doll, och detsamma gjorde människor och änglar (fallna eller för syns skull lydiga) i Good Omens, för att inte tala om de fantastiskt roliga vampyrerna i What We Do in the Shadows.

Helt och hållet verklighetstrogna var serierna Min fantastiska väninna och Halt and Catch Fire. Båda berättar om miljöer och händelser som ligger nära i tiden men har svepts bort av det som är starkare och färggrannare, men framför allt berättar de om mänskliga relationer under de här omständigheterna. Lika realistiskt men med en fot inne i den obekväma humorn står översnälle Gösta bland sina krävande vänner och släktingar.

Ännu mer obekväm är humorn i Veep med tanke på att serien började som satir om amerikansk politik men nu har överträffats av verkligheten. Ändå höll den ända in i slutet och gav mig många goda skratt. Detsamma gjorde den litet fladdriga men djupt sympatiska Crazy Ex-Girlfriend. Men den som svepte omkull mig som en stormvind var Fleabag, och det var en serie där jag faktiskt inte kunde hålla mig till två avsnitt om dagen, utan jag såg båda säsongerna på två dagar, hukande under en filt så att inte den starka sommarsolen skulle blänka i skärmen och förstöra bilden. Se ut ur rutan och tala till mig igen, Phoebe Waller-Bridge!

Årets bästa filmer 2019

Det är roligt att titta tillbaka på hur många bra filmer av olika slag som har haft premiär under året. Det har varit fantastiska historier från verkligheten som The Boy Who Harnessed the Wind och den fiktiva men vardagsnära Sorry We Missed You. I Roma valde regissören Alfonso Cuarón att ställa sin familj i bakgrunden när han berättade den älskade hushållerskan Cleos historia.

Det finns en speciell känsla över filmer som framställer äldre tider på originella sätt, som The Favourite och den jätteroliga The Little Hours. Litet närmare i tiden gjorde Tarantino det i sin lyckosamt historieförvrängande Once Upon A Time... In Hollywood.

Smarta nördtjejer försökte pressa in tre års festande på en natt och hann med en hel del i roliga och fina Booksmart. Star Wars: The Rise of Skywalker var en positiv överraskning, Captain Marvel en stark superhjältefilm, men årets bästa actionfilm var Shazam!, rik på såväl skräck som äkta omtänksamhet.

Årets bästa teater 2019

Att gå på teater är något jag älskar och försöker göra så ofta som möjligt. Men i år verkar jag inte ha sett så många pjäser, och när jag tittar tillbaka så har jag heller inte prickat in så många höjdpunkter. Det beror förstås på att utbudet är mindre under renoveringen av såväl Stadsteatern som Dramaten. Det var ändå på Dramaten jag hann se flera av de enligt min mening bästa uppsättningarna.

Noréns fördjupade arbete med pjäser som bygger på stämning - inte handling - är ett nöje med smärtsam underton, och Andante var årets bidrag från hans penna. Där fanns också Ionescos Stolarna, stapplande men full av energi på samma gång. Den spegelvända Faust-pjäsen Hålla andan var ojämn men scener och dialoger ur den har stannat i mitt minne.

Riktigt fin och sevärd var familjeföreställningen Bortbytingen, med Selma Lagerlöfs saga förvaltad och utvecklad till att låta oss höra mer från Bortbytingen själv och olycksbarnet Mylingen.

Tur nog finns det scener även utanför de två största teaterhusen, inte minst i Göteborg där den alltid genuine och fascinerande Johan Holmberg spelade i Shakespeares En vintersaga på Folkteatern. Och nu måste Teater Alma och dess fantastiska ensemble få mer uppmärksamhet, för tillsammans med En vintersaga var deras Yvonne, Prinsessa av Burgund den bästa teatern jag såg det senaste året.

Semiosis av Sue Burke

Idealisterna som landade på den nya, jordliknande planeten döpte den till Pax och skrev manifest för att skapa ett nytt samhälle, utan den fientlighet och naturförstöring som människorna åstadkommit på jorden. Pax luft går att andas, där finns vatten, men floran och faunan är annorlunda än på jorden så människorna måste undersöka vad i kretsloppet de kan leva av. Och, kommer det att visa sig, var i kretsloppet de själva passar in.

På Pax har evolutionen tagit en annan väg än på jorden: där finns djurarter med intelligensnivåer som liknar djurarter på jorden, men de som främst har utvecklat ett (mycket långsiktigt) tänkande är växterna, och i synnerhet en växt som människokolonin skall komma mycket nära under berättelsens gång.

Bokens kapitel har olika berättare, och rubrikerna markerar årtalet efter landningen på Pax samt namn och till vilken generation den som för ordet hör. I början gör handlingen hopp på flera år mellan kapitlen, men mot bokens slut kan de utspela sig samma år men med andra berättare. Och i några av kapitlen är det den mest intelligenta växten på Pax som talar, och då både för handlingen framåt och bidrar med insikter om sin egen filosofi. Växter är långlivade, djur kommer och går. Medelst dofter, gifter och sinnesförändrande ämnen har den dominanta växten "tränat" djuren att ge den näring och omvårdnad. För de nya djuren på Pax, alltså människorna, kan det vara mycket gynnsamt att börja leva i symbios med den stora, generösa växten. Men hur mycket manipuleras de av frukten och dofterna de bjuds på? Hur självständiga kommer de att vara efter några år i bambuns skugga?

Sue Burke har skapat en mycket lockande värld och ett tänkvärt kretslopp med helt andra aktörer än de livsformer vi känner på jorden. Det är väldigt intressant att se hur medvetna växter använder sig av kemin i sina rötter, stammar, blad och fruktkroppar för att påverka världen omkring sig. Där finns också fippokats, glada kattliknande djur som kan lockas till att tröska upp fält för sådd med sina långa klor om de kan se det som en lek. Men förutom den möjliga faran med att bli beroende av regnbågsbambun, som Sue Burke smyger in i meningar mitt i berättelsen då och då, behöver människorna också förhålla sig till de varelser som kommit till Pax före dem, och som faktiskt byggt de vackra glashus där de nu bor. Varför lämnade de symbiosen med regnbågsbambun? Var finns de nu? Kan de bli människornas vänner eller är de fiender?

Boken Semiosis är ett nöje att läsa, trots några motsägelser i texten. Det är fint att se hur pacifisterna på Pax verkligen arbetar med att skapa en egen kultur, hur de hanterar att det finns en mördare ibland dem, och hur långt de kan gå i sin ickevåldsfilosofi när de möter yttre hot. Jag hoppas på fler lika fantasieggande böcker från Sue Burke.

Fler böcker av Sue Burke:

Interference