Numera är utbudet av TV-serier överväldigande, och tillgängligheten stor med alla streamingtjänster som undertecknad inte kan motstå. Förutom alla pågående serier som förgyllt kvällarna med nya säsonger i år finns det ännu fler som jag hunnit både påbörja och avsluta i år. Jag hör inte till dem som ser en hel säsong på en helg; ett eller två avsnitt per dag är vad jag mäktar med, men med flera serier på gång parallellt hinner det ändå bli en hel del.
Med långfilmslånga avsnitt som man längtar tillbaka till var årets bästa serie helt klart Babylon Berlin. Vilken perfekt blandning av lockande historiska miljöer, spännande handling och det där extra i musiken och modet! Låt oss hoppas att nästa säsong lever upp till de första.
En serie som tyvärr inte får fullfölja de planerade sju säsongerna är The OA. Åh, som jag skulle vilja veta hur det går! Jag önskar mig en illustrerad bok av seriens skapare som beskriver allt som var tänkt att hända. Lika drömlikt placerad mellan verkligt och övernaturligt var Undone. Coen-brödernas The Ballad of Buster Scruggs studsade frejdigt mellan jordnära, nära-döden- och efter-döden-upplevelser, det gjorde även Nadia i Russian Doll, och detsamma gjorde människor och änglar (fallna eller för syns skull lydiga) i Good Omens, för att inte tala om de fantastiskt roliga vampyrerna i What We Do in the Shadows.
Helt och hållet verklighetstrogna var serierna Min fantastiska väninna och Halt and Catch Fire. Båda berättar om miljöer och händelser som ligger nära i tiden men har svepts bort av det som är starkare och färggrannare, men framför allt berättar de om mänskliga relationer under de här omständigheterna. Lika realistiskt men med en fot inne i den obekväma humorn står översnälle Gösta bland sina krävande vänner och släktingar.
Ännu mer obekväm är humorn i Veep med tanke på att serien började som satir om amerikansk politik men nu har överträffats av verkligheten. Ändå höll den ända in i slutet och gav mig många goda skratt. Detsamma gjorde den litet fladdriga men djupt sympatiska Crazy Ex-Girlfriend. Men den som svepte omkull mig som en stormvind var Fleabag, och det var en serie där jag faktiskt inte kunde hålla mig till två avsnitt om dagen, utan jag såg båda säsongerna på två dagar, hukande under en filt så att inte den starka sommarsolen skulle blänka i skärmen och förstöra bilden. Se ut ur rutan och tala till mig igen, Phoebe Waller-Bridge!
Med långfilmslånga avsnitt som man längtar tillbaka till var årets bästa serie helt klart Babylon Berlin. Vilken perfekt blandning av lockande historiska miljöer, spännande handling och det där extra i musiken och modet! Låt oss hoppas att nästa säsong lever upp till de första.
En serie som tyvärr inte får fullfölja de planerade sju säsongerna är The OA. Åh, som jag skulle vilja veta hur det går! Jag önskar mig en illustrerad bok av seriens skapare som beskriver allt som var tänkt att hända. Lika drömlikt placerad mellan verkligt och övernaturligt var Undone. Coen-brödernas The Ballad of Buster Scruggs studsade frejdigt mellan jordnära, nära-döden- och efter-döden-upplevelser, det gjorde även Nadia i Russian Doll, och detsamma gjorde människor och änglar (fallna eller för syns skull lydiga) i Good Omens, för att inte tala om de fantastiskt roliga vampyrerna i What We Do in the Shadows.
Helt och hållet verklighetstrogna var serierna Min fantastiska väninna och Halt and Catch Fire. Båda berättar om miljöer och händelser som ligger nära i tiden men har svepts bort av det som är starkare och färggrannare, men framför allt berättar de om mänskliga relationer under de här omständigheterna. Lika realistiskt men med en fot inne i den obekväma humorn står översnälle Gösta bland sina krävande vänner och släktingar.
Ännu mer obekväm är humorn i Veep med tanke på att serien började som satir om amerikansk politik men nu har överträffats av verkligheten. Ändå höll den ända in i slutet och gav mig många goda skratt. Detsamma gjorde den litet fladdriga men djupt sympatiska Crazy Ex-Girlfriend. Men den som svepte omkull mig som en stormvind var Fleabag, och det var en serie där jag faktiskt inte kunde hålla mig till två avsnitt om dagen, utan jag såg båda säsongerna på två dagar, hukande under en filt så att inte den starka sommarsolen skulle blänka i skärmen och förstöra bilden. Se ut ur rutan och tala till mig igen, Phoebe Waller-Bridge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar