Girl, Woman, Other av Bernardine Evaristo

Det är premiärkväll. Ammas pjäs skall spelas på National Theatre i London. Det är stort! Att spelas på en tung kulturinstitution, med nationens ögon på sig. Amma har kommit en lång väg från de glest besökta pjäser hon satte upp med vännen Dominique i deras Bush Women Theatre-kompani. Nu är det förstås inte bara att luta sig tillbaka och njuta av framgången. Tillsammans med oron inför hur pjäsen skall tas emot, molar frågan om hon har sålt ut sig nu när hon omfamnats av etablissemanget. Inte minst har hon förstås gamla vänner som tjatar om det, i synnerhet Sylvester, om vilken hon dock vet att han får månatliga utbetalningar av sina välbärgade föräldrar.

Kapitlen i boken Girl, Woman, Other är ett fyrtiotal sidor långa och fokuserar på en person i taget. I Bernardine Evaristos flytande prosa (aningen experimentell, utan punkt och stor bokstav men ändå mycket lättläst) är det just lagom för att man skall komma människorna in på livet; livshistoria, plågsamma minnen, vägen till den de är nu, mindre smickrande personlighetsdrag. Där finns händelser och känslor man kan känna igen, där finns många levnadslopp som skiljer sig skarpt från ens eget, men för varje huvudperson är engagemanget lika djupt och sympatin lika stabil.

Berättelserna är sammansatta i triptyker av nästan samma struktur: först en huvudperson, sedan hennes dotter eller mor, sedan en väninna. När jag har läst färdigt om Amma, hennes rappa dotter Yazz och väninnan Dominique vill jag inte lämna den gruppen av fascinerande kvinnor. Men lika snart är jag fördjupad i Caroles historia: Carole som med hårt arbete tog sig bort från förorten och nu bokstavligen svävar över London på marmorgolv och höga klackar som vicepresident i en bank. En blänkare här och där låter oss se hur de olika huvudpersonernas liv är sammanknutna; uppenbart genom kvällens teaterpremiär, men också via djupare band som uppdagas efter hand för såväl läsare som kvinnorna själva.

Gemensamt för så gott som alla i boken är att de har rötter i Afrika, mer eller mindre nära i tiden och därför mer eller mindre mörk hudfärg. Fördomarna mot dem har sett olika ut under seklets gång, och alla har haft olika vägar för att hitta "sin" grupp och sin identitet. Och till det visar Evaristo lika tydligt hur en person som är diskriminerad själv kan förtrycka och vara fördomsfull. Ammas far kämpade för ekonomisk rättvisa tillsammans med socialisterna, men förväntade sig att bli uppassad av kvinnorna hemma och skrattade åt homofoba skämt på TV:n. Alla dessa motstridigheter inom samma människa, mellan vänner och mellan människor man inte vill förstå, plockar Evaristo upp och gör till en smidigt flytande historia full av humor och medmänsklighet. Nej, hon har inte skrivit ett politiskt verk där intersektionalism skall förklaras och hype:as. Nej, hon har inte skrivit fjorton berättelser där alla får en dos av multikulturalism eller genderfluiditet för att surfa på tidsandan. Bernardine Evaristo har skrivit en inkännande bok om ett drygt dussin människor, alla viktiga, alla med sorger men också med någon eller några som hjälpt dem vid ett viktigt tillfälle i livet, vilket är ett viktigt budskap: att se och hjälpa andra när man själv kan. Men framför allt är boken mycket underhållande, så att jag ofta satt och skrattade högt på tåget, och ville veta mer om människorna och också läsa många fler böcker av Bernardine Evaristo.