Det är bra att vara snäll och att hjälpa sina medmänniskor när de har det svårt. Gösta är mycket, mycket snäll, och han har utbildat sig till psykolog för att kunna hjälpa dem med svåra problem. Nu har han fått jobb på Barn- och Ungdomspsykiatrin i en liten småländsk stad. Han hyr ett hus en bit ut på landet, med många små rum och möbler som samlats under några årtionden, en primitiv utomhusdusch trångt men trevligt. Kanske fanns flyktingen Hussein där redan när Gösta hyrde stugan; han bor där i väntan på att hans asylärende skall tas upp igen, syns inte mycket och säger inte mycket.
Göstas flickvän Melissa pluggar medicin i Stockholm. Det kan väl bli mysigt att umgås i en stuga på landet på helgerna? Men Melissa är en av alla som behöver Göstas hjälp; osäker på sin förmåga, ömhetstörstande och ganska så krävande, faktiskt. Som pricken över i:et, eller snarare som en stor bläckplump, dundrar Göstas pappa Tomas in i huset, utslängd av den senaste flickvännen, med sitt eget bagage av ångest och förmågan att få allt att handla om honom själv.
Förutom kaoset hemma får vi se Göstas arbetsplats, där en del av kollegerna är minst lika plågade som barnen de tar emot, och andra är just så menlösa som man inte vill att en chef skall vara. BUP tar emot barn upp till arton år, men flickan Saga som nu fyller 18 mår dåligt över att slussas vidare till vuxenpsykiatrin. Än en gång är Gösta mer generös än han borde vara och låter Saga flytta hem till honom. Och faktiskt verkar det vara ett bra drag: balansen mellan Gösta, Saga och pappa Tomas är bra för dem alla. Tomas börjar peppa Saga med uppmaningar han själv nog borde ta till sig, och även med litet jobbiga upptåg som ändå ofta blir roliga. Där gör Mattias Silvell en mycket bra insats som pappan; jättejobbig men ändå så att man inte slutar tycka om honom.
Men Gösta fortsätter att räcka en hjälpande hand till alla som behöver (eller egentligen inte behöver), och invånarantalet i den lilla stugan ökar. Fler självupptagna människor från Göstas omkrets tycker att det är en bra idé att ta en paus i en stuga i skogen, och kräver uppassning och hjälp med allt krångligare saker. Det är bra att vara snäll och hjälpa sina medmänniskor, men det är inte bra att utnyttja snälla människor som Gösta.
Om man stannar upp och tittar närmare på personerna i TV-serien Gösta kan man förstå att en del av dem har verkliga problem som gör ont i själen: Saga, några andra av barnen på BUP, och inte minst Gösta själv. Det är ingen överraskning att han blivit så hjälpsam och stöttande för att hans föräldrar lämnade honom och hemmet vind för våg, och nu står han mitt i ett nytt kaos och försäkrar alla om att de är bra människor fastän de trampar över hela honom gång på gång. Serien hittar en bra balans mellan ett kaos av krav som är så stort att det blir komiskt, och den smärta och känsla av att bli utnyttjad som Gösta måste ha. Skall han inte bita ifrån någon gång? Bit för bit ser vi hur Gösta i smyg avreagerar sig. Det är bra, stå upp för dig själv, fina Gösta!
Göstas flickvän Melissa pluggar medicin i Stockholm. Det kan väl bli mysigt att umgås i en stuga på landet på helgerna? Men Melissa är en av alla som behöver Göstas hjälp; osäker på sin förmåga, ömhetstörstande och ganska så krävande, faktiskt. Som pricken över i:et, eller snarare som en stor bläckplump, dundrar Göstas pappa Tomas in i huset, utslängd av den senaste flickvännen, med sitt eget bagage av ångest och förmågan att få allt att handla om honom själv.
Förutom kaoset hemma får vi se Göstas arbetsplats, där en del av kollegerna är minst lika plågade som barnen de tar emot, och andra är just så menlösa som man inte vill att en chef skall vara. BUP tar emot barn upp till arton år, men flickan Saga som nu fyller 18 mår dåligt över att slussas vidare till vuxenpsykiatrin. Än en gång är Gösta mer generös än han borde vara och låter Saga flytta hem till honom. Och faktiskt verkar det vara ett bra drag: balansen mellan Gösta, Saga och pappa Tomas är bra för dem alla. Tomas börjar peppa Saga med uppmaningar han själv nog borde ta till sig, och även med litet jobbiga upptåg som ändå ofta blir roliga. Där gör Mattias Silvell en mycket bra insats som pappan; jättejobbig men ändå så att man inte slutar tycka om honom.
Men Gösta fortsätter att räcka en hjälpande hand till alla som behöver (eller egentligen inte behöver), och invånarantalet i den lilla stugan ökar. Fler självupptagna människor från Göstas omkrets tycker att det är en bra idé att ta en paus i en stuga i skogen, och kräver uppassning och hjälp med allt krångligare saker. Det är bra att vara snäll och hjälpa sina medmänniskor, men det är inte bra att utnyttja snälla människor som Gösta.
Om man stannar upp och tittar närmare på personerna i TV-serien Gösta kan man förstå att en del av dem har verkliga problem som gör ont i själen: Saga, några andra av barnen på BUP, och inte minst Gösta själv. Det är ingen överraskning att han blivit så hjälpsam och stöttande för att hans föräldrar lämnade honom och hemmet vind för våg, och nu står han mitt i ett nytt kaos och försäkrar alla om att de är bra människor fastän de trampar över hela honom gång på gång. Serien hittar en bra balans mellan ett kaos av krav som är så stort att det blir komiskt, och den smärta och känsla av att bli utnyttjad som Gösta måste ha. Skall han inte bita ifrån någon gång? Bit för bit ser vi hur Gösta i smyg avreagerar sig. Det är bra, stå upp för dig själv, fina Gösta!
3 kommentarer:
En närmast gränslöst snäll person omgiven av gränslösa egoister ... jag tänker ju "inte en till!", man skrattar till ibland åt misären, på något sätt mysigt pga snälla Gösta. Antagligen ganska svenskt.
Långt borta och nära av Marianne Ahrne har liknande tema
Aha, tack för inpasset, Hannele!
Skicka en kommentar