Det har skett ett "extinction event", mer får vi inte veta, men vi kan redan börja känna oss trygga i den ändamålsenligt byggda bunkern. De grå väggarna och den inbyggda tekonologin gör ändå ett litet varmt, omhändertagande intryck och vi slipper kallt ljusrörssken. Flickan som växer upp där har förstås aldrig sett något annat och verkar trivas bra där vi ser henne i nedslagen i hennes liv, från embryo över glatt småbarn springandes genom korridorerna till duktigt pluggande skolbarn. Hela tiden stöttas hon och sköts om av Mother, som styr tekniken i bunkern och också tagit form i en tvåbent robot med icke-mänsklig men ganska tilltalande huvudform.
Bunkern är designad just för att ta hand om och uppfostra människobarn från spädbarn till vuxen ålder - kanske ännu längre? Det finns många fler nedfrysta embryon på lager men när flickan frågar varför hon är ensam svarar Mother att hon måste börja med en enda människa för att se att hon klarar att göra rätt. Men en dag skall flickan få syskon! Mother lägger stor vikt vid flickans utbildning till en klok, ansvarstagande människa och varje år genomgår hon ett grundligt test, vilket hon hittills har klarat med glans.
Plötsligt hamrar det på dörren till bunkern. Men - utanför är väl allt förstört och inget kan leva? Flickan vet att hon aldrig får öppna dörren men den desperata kvinnan som ropar genom radion vädjar om att bli insläppt och få hjälp. Nyfikenhet och medkänsla tar överhanden, flickan släpper in kvinnan men måste dölja det för Mother så länge det går.
Kvinnan behöver hjälp för en skottskada men litar inte på roboten Mother, och Mother i sin tur är djupt misstänksam mot inkräktaren. Har hon skjutit sig själv för att kunna lura sig in i bunkern? Flickan behöver väga de bådas ord mot varandra. Men visst lockar det att se vad som finns utanför, och om nu människor faktiskt överlever där, kan flickan också göra det?
En historia av det här slaget kan sluta på ett antal förutsebara sätt med mindre variationer, och det ligger i författarens/regissörens hand att göra framställningen intressant och trovärdig. Enligt min mening gör den här historien några antaganden som jag kan acceptera även om jag inte finner dem sannolika, och som inte heller är helt väl presenterade och utförda. Men på det stora hela gillar jag filmen för miljöerna, stämningen och de goda skådespelarinsatserna av de båda kvinnorna i bild, Clara Rugaard och Hilary Swank, och Rose Byrne som rösten till Mother.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar