Nu är vi inte i ett 80-tal med ljusa färgklickar i naturen, tekniken och barnens kläder. Nu är vi i en dyster framtid, lika smutsgrön som bokens omslag. Redan innan berättelsen börjar får vi en kort förklaring av svartgloberna, men det är inte bara de som förmörkar skyarna och allt liv under dem. Bit för bit kan vi lista ut att invasiv växtlighet, tilltagande nedsmutsning och människans egna destruktiva tendenser gjort jordytan obeboelig.
Underliga varelser och natur är en av Stålenhags specialiteter. En annan är det välplanerade samhället med gemensamma lokaler, noga uttänkt av välmenande myndigheter. Människorna - inte alla - lever under jord på begränsade utrymmen. Vi ser inte så mycket av dem men desto mer av forskningsstationen ovanför jord, dit vår berättare beger sig med sin bror och hans barn. Där finns inga andra än de, så bilderna kan svepa över tomma golv, välpolerade diskbänkar och övergivna kaffetermosar.
Sigrid och Matte klär sig i gedigna skyddsdräkter och ger sig ut för att ta prover. Pojken Charlie blir kvar på stationen. Han fick följa med för att få ombyte, eftersom han börjat trilskas i skolan och hemma. Men den ödsliga stationen och den giftiga miljön utanför är kanske inte det roligaste att komma till. Charlie börjar bete sig så konstigt att det skrämmer.
Tillbakablickarna ger en ofullständig men tillräcklig bild av skeendena, i stort och smått, som ledde till att människorna är där de är nu. Allt förklaras inte i detalj, men det behövs inte. Bilderna sätter stämningen, och det är en skräckblandad njutning att följa historien till sitt slut.
Fler böcker av Simon Stålenhag:
Ur varselklotet
Urtidsbilder
*** recensionsexemplar ***