Andra världskriget är en viktig händelse i såväl nutidshistorien som de många alternativhistorier som skrivits senare. Philip K. Dick var tidig med sin roman The Man In The High Castle: när den kom ut 1962 föreställde han sig en samtid där de allierade förlorat och USA var uppdelat mellan Japan och Nazi-Tyskland. Philip K. Dicks böcker är utmärkta underlag till film och TV-serier, eftersom de bygger på så intressanta idéer men har utrymme för att bygga ut handling och karaktärer. Filmatiseringen behåller de flesta viktiga karaktärerna men stuvar förtjänstfullt om deras platser och agerande för att få en historia som räcker över flera säsonger.
Det ger en obehaglig svindel när man ser de imponerande byggnaderna, statyerna och emblemen från det segrande Nazistiska Riket i såväl Berlin som i New York. Estetiken var alltid lockande och överväldigande på samma gång. Vi ser det tyska styret, inklusive Führern själv, likaväl som deras förlängda arm på den amerikanska kontinenten, Obergruppenführer John Smith, i full militär mundering under sitt dagliga värv. Vid sidan av dem verkar det japanska styret i San Francisco till en början mer lockande: skyltar med japansk skrift inmängd i gatubilden, och vår andra huvudperson Juliana Crain tränar aikido och köper kinesiska örter till sin mamma. Men även Kempeitai är grymma i sina nedslag på alla försök till uppror, så vi ser ett Nordamerika ockuperat från två håll och med sin självbild förändrad i grunden.
Det finns rebellrörelser i båda områdena, och det är intressant att se hur olika människor förhåller sig till att möta dem och uppmanas att ansluta sig. Juliana Crain dras motvilligt in i motståndet och verkar under en lång tid inte känna sig helt övertygad om vad hon gör. Hennes mer hetlevrade pojkvän Frank Frink kastar sig däremot huvudstupa in i motståndsaktioner, ofta med farliga konsekvenser. Där finns också Joe Blake, vars lojalitet växlar när han möter nya människor som förändrar hans världsbild.
The Grasshopper Lies Heavy är i serien en räcka av filmer som visar ett annat slut av andra världskriget. Till en början skaver det att se snuttar från just vår egen värld; Jaltakonferensen och andra ikonsika ögonblick. Det spännande med boken var ju att den (ytterligare) alternativa värld som presenterades inte var identisk med vår. Efter hand visar det sig att det finns många filmer från många alternativa historier, och människor inklusive våra huvudpersoner återkommer i olika levnadsöden beronde på hur deras värld ser ut. Och under gynnsamma förhållanden kan en människa färdas mellan dessa alternativa världar.
Ett givande inslag i serien är den komplexa karaktären Robert Childan (Brennan Brown), behållen från boken tillsammans med några viktiga scener. Han beundrar den japanska kulturen och håller med sina ockuperare om den japanska rasens överlägsenhet. Ändå kan vi med honom känna en viss smärta och förödmjukelse när han försöker sälja troféer ur den amerikanska historien till rika japaner som ser dem alla som kuriosa. Många gånger ger han också scenerna en välkommen sälta med en bitsk replik.
I den naziockuperade östra delen kan åtminstone vita människor bli medborgare och få ansvarsfulla poster om de kan bevisa att de inte har några förfäder av oacceptabel härkomst. Vi ser ett samhälle som bygger på de nazistiska idealen om starka, disciplinerade män, goda hemmafruar och stora familjer med (helst) blonda barn. I välvalda scener får vi också se hur Obergruppenführer Smith och hans hustru Helen rationaliserar hur de valde att liera sig med den segrande makten och ta till sig deras ideologi när deras egen sida förlorade. Men att acceptera de grymmare sidorna av den nazistiska idelogin och praktiken kan göra ondare än de väntat sig. Båda skådespelarna (Rufus Sewell respektive Chelah Horsdal) är ypperliga; man ser deras gemensamma historia i samspelet och det är viktigt då så mycket av berättelsen hänger på att man ser komplexiteten i deras värderingar och livsval.
Men genom serien bör vi inte glömma att John Smith är en hänsynslös torterare när Riket kräver det. På samma sätt finns i Kempeitai den plikttrogne och därför ytterst grymme Chief Inspector Takeshi Kido (Joel de la Fuente). Det är en utmaning att följa dessa två, engagera sig i deras öde och ändå minnas att hålla avstånd och inte sympatisera fullt ut med dem.
De första två säsongerna är, trots att de är fulla av handling och spänning, en lång introduktion till känslan av att leva i en helt annan värld än vår och under ockupation, en utveckling som hade kunnat ske även här. I tredje och fjärde säsongen är världsbilden etablerad och med inspiration från filmer som smugglats från alternativa tidslinjer börjar motståndet mot ockupanterna att bli starkare och gå mot stora urladdningar på vardera håll. Det är också då som de alternativa världarna börjar utforskas mer, i synnerhet den som mest liknar vår, vilket jag finner litet synd och otillfredsställande. Säkert är vår värld bättre än den där det japanska imperiet och det stortyska riket kämpar om makten med andra människors liv som insats - för vita västerlänningar. Lika säkert finns det nog människor i tredje världen som drömmer om rättvisa även för sig själva, så jag skulle inte sätta vår värld som facit för bästa möjliga utfall. Men visst är det gott att se förtryckta människor stå upp mot övermakten, och även om alltför många detaljer föll på plats alltför enkelt i de sista avsnitten, så är det bra att serien inte knöt ihop allt till en rosenröd dröm utan lämnade vissa utgångar öppna.
Det ger en obehaglig svindel när man ser de imponerande byggnaderna, statyerna och emblemen från det segrande Nazistiska Riket i såväl Berlin som i New York. Estetiken var alltid lockande och överväldigande på samma gång. Vi ser det tyska styret, inklusive Führern själv, likaväl som deras förlängda arm på den amerikanska kontinenten, Obergruppenführer John Smith, i full militär mundering under sitt dagliga värv. Vid sidan av dem verkar det japanska styret i San Francisco till en början mer lockande: skyltar med japansk skrift inmängd i gatubilden, och vår andra huvudperson Juliana Crain tränar aikido och köper kinesiska örter till sin mamma. Men även Kempeitai är grymma i sina nedslag på alla försök till uppror, så vi ser ett Nordamerika ockuperat från två håll och med sin självbild förändrad i grunden.
Det finns rebellrörelser i båda områdena, och det är intressant att se hur olika människor förhåller sig till att möta dem och uppmanas att ansluta sig. Juliana Crain dras motvilligt in i motståndet och verkar under en lång tid inte känna sig helt övertygad om vad hon gör. Hennes mer hetlevrade pojkvän Frank Frink kastar sig däremot huvudstupa in i motståndsaktioner, ofta med farliga konsekvenser. Där finns också Joe Blake, vars lojalitet växlar när han möter nya människor som förändrar hans världsbild.
The Grasshopper Lies Heavy är i serien en räcka av filmer som visar ett annat slut av andra världskriget. Till en början skaver det att se snuttar från just vår egen värld; Jaltakonferensen och andra ikonsika ögonblick. Det spännande med boken var ju att den (ytterligare) alternativa värld som presenterades inte var identisk med vår. Efter hand visar det sig att det finns många filmer från många alternativa historier, och människor inklusive våra huvudpersoner återkommer i olika levnadsöden beronde på hur deras värld ser ut. Och under gynnsamma förhållanden kan en människa färdas mellan dessa alternativa världar.
Ett givande inslag i serien är den komplexa karaktären Robert Childan (Brennan Brown), behållen från boken tillsammans med några viktiga scener. Han beundrar den japanska kulturen och håller med sina ockuperare om den japanska rasens överlägsenhet. Ändå kan vi med honom känna en viss smärta och förödmjukelse när han försöker sälja troféer ur den amerikanska historien till rika japaner som ser dem alla som kuriosa. Många gånger ger han också scenerna en välkommen sälta med en bitsk replik.
I den naziockuperade östra delen kan åtminstone vita människor bli medborgare och få ansvarsfulla poster om de kan bevisa att de inte har några förfäder av oacceptabel härkomst. Vi ser ett samhälle som bygger på de nazistiska idealen om starka, disciplinerade män, goda hemmafruar och stora familjer med (helst) blonda barn. I välvalda scener får vi också se hur Obergruppenführer Smith och hans hustru Helen rationaliserar hur de valde att liera sig med den segrande makten och ta till sig deras ideologi när deras egen sida förlorade. Men att acceptera de grymmare sidorna av den nazistiska idelogin och praktiken kan göra ondare än de väntat sig. Båda skådespelarna (Rufus Sewell respektive Chelah Horsdal) är ypperliga; man ser deras gemensamma historia i samspelet och det är viktigt då så mycket av berättelsen hänger på att man ser komplexiteten i deras värderingar och livsval.
Men genom serien bör vi inte glömma att John Smith är en hänsynslös torterare när Riket kräver det. På samma sätt finns i Kempeitai den plikttrogne och därför ytterst grymme Chief Inspector Takeshi Kido (Joel de la Fuente). Det är en utmaning att följa dessa två, engagera sig i deras öde och ändå minnas att hålla avstånd och inte sympatisera fullt ut med dem.
De första två säsongerna är, trots att de är fulla av handling och spänning, en lång introduktion till känslan av att leva i en helt annan värld än vår och under ockupation, en utveckling som hade kunnat ske även här. I tredje och fjärde säsongen är världsbilden etablerad och med inspiration från filmer som smugglats från alternativa tidslinjer börjar motståndet mot ockupanterna att bli starkare och gå mot stora urladdningar på vardera håll. Det är också då som de alternativa världarna börjar utforskas mer, i synnerhet den som mest liknar vår, vilket jag finner litet synd och otillfredsställande. Säkert är vår värld bättre än den där det japanska imperiet och det stortyska riket kämpar om makten med andra människors liv som insats - för vita västerlänningar. Lika säkert finns det nog människor i tredje världen som drömmer om rättvisa även för sig själva, så jag skulle inte sätta vår värld som facit för bästa möjliga utfall. Men visst är det gott att se förtryckta människor stå upp mot övermakten, och även om alltför många detaljer föll på plats alltför enkelt i de sista avsnitten, så är det bra att serien inte knöt ihop allt till en rosenröd dröm utan lämnade vissa utgångar öppna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar