Till min glädje upptäckte jag två goda svenska författarskap, nämligen Magnus Dahlström med den välskrivna och omvälvande boken Förhör, och Tony Samuelsson vars alternativa Sverige blir kusligt levande i Jag var en arier (och även i efterföljaren Kafkapaviljongen). Mycket jordnära och realistiska var novellerna av Lucia Berlin i A Manual for Cleaning Women, men med en inneboende glöd som trollband den här läsaren.
Konkret fantastik berättad ur en naturguds synvinkel fick vi i Ann Leckies bitvis svårlästa men mycket intressanta The Raven Tower. Med Becky Chambers fyra astronauter fick vi förståndet och vänskapen hårt prövade vid landningen på fyra mycket olika planeter i To be taught, if fortunate. Något liknande hände i Adrian Tchaikovskys Children of Ruin, uppföljaren till Children of Time, men alla tres författarröster skiljer sig åt och är väl ägnade åt vad de berättar.
Fantastik som blev kusligt realistisk finns i Emily St. John Mandels Station Eleven, där ett virus i nutid slår vår civilisation i stycken, vilket var stressande att läsa under våren, medan de övriga kapitlen om hur mänskligheten arbetar vidare efter katastrofen faktiskt kändes tröstande.
Helt och hållet sagolik men med ett innehåll som jag önskar vore verkligt var Neal Stephensons Anathem. Som jag skulle vilja bo med andra hängivna lärjungar i ett kloster tillägnat forskning och filosofi, med sånger, klockringingar och ritualer tillägnade vetenskapen och den egna disciplinen! Men mänskligheten är inte där än. Jag får läsa, tänka och sjunga på egen hand så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar