The Silent Sea

Sedan 117 personer dog under mystiska omständigheter för fem år sedan på forskningsstationen Balhae har ingen besökt den, och inga detaljer om olyckan har sipprat ut. Inte så konstigt då Balhae Station ligger på månen och är svår att nå. Nu ser man dock en anledning att skicka en ny expedition dit för speciella undersökningar, fortfarande omgärdade av hemlighetsmakeri. 

En av dem som rekryteras är astrobiologen Dr. Song Ji-an, som först i efterhand fick veta att hennes syster arbetade på Balhae Station. Hon får specialuppdraget att finna och återbörda forskningsexemplaret Luna. Vi kommer att märka att fler personer i besättningen har specialuppdrag som de inte får sprida till sina kollegor.

Men först - dramatik! Expeditionens månfarkost kraschar vid landning och de hamnar inte ens i närheten av Balhae Station. Promenaden dit blir ett spel med liv och död då luften i deras tankar håller på att ta slut. Väl framme och med luckan stängd mot rymdens vakuum kan man förstås förstå att astronauterna tar av sig hjälmarna för att andas. Men det irriterar en logiskt lagd tittare att de inte tar på dem igen eller åtminstone skyddar sig litet bättre när de stöter på liken av människor med svårdefinierad dödsorsak. 

Kanske inte helt svårdefinierbar då en annan av forskarna påpekar att det ser ut som att de drunknat. Osannolikt på en månstation, och dessutom i en framtid där jordens vatten måste ransoneras så att nästan ingen har tillräckligt. Men detta kommer att flyta samman i många scener, drömmar och återblickar, där vatten forsar fram och människor sjunker ned i djupet. Det är snyggt, liksom interiören på Balhae Station och framför allt utblickarna över den kalla, ödsliga månytan. På det stora hela är storyn utdragen för långt över de åtta avsnitten så att den blir för tunn, men den är ändå originell och spännande.

Sea of Tranquility av Emily St. John Mandel

Den förra boken från Emily St. John Mandels penna, The Glass Hotel, följde några personer genom några skeenden på ett sådant vis att det ibland kändes som att världen och människorna var hemligen sammankopplade bakom kulisserna som är allt vi ser. I Sea of Tranquility tar St. John Mandel de tankarna ett steg längre. Handlingen rör sig från 1912 till vår samtid och sedan två steg in i framtiden, till 2203 och 2401. Och sedan tillbaka igen men med ojämnare steg.

I scenerna från 2020 får vi träffa några av huvudpersonerna från The Glass Hotel - kompositören Paul, hans syster Vincent (postumt) och hennes vän Mirella. Men en bisats låter en uppmärksam läsare förstå att det här inte är samma värld som där, för ett viktigt skeende är förändrat. 

Huvudtemat är dock de femminutersfilmer som Vincent gjorde under hela sitt liv, och som Paul startade sin karriär från. Bra, för redan i förra boken bar de på något fascinerande. Vad vi får veta nu är att i en av filmerna finns en anomali, ett omskakande ögonblick då tid och rum verkar kastas om för en sekund: under ett träd i skogen runt Caiette kan man för några ögonblick känna och höra ett musikstycke spelas i en flygskeppsterminal som ännu inte har byggts.

Bokens struktur påminner förstås om upplägget i Cloud Atlas, men även i andra detaljer påminner den om David Mitchells verk: det gäckande musikstycket som hörs i en dröm, karaktärer som rör sig mellan fiktion och verklighet, mannen under vägbron (denna mellan-plats i världen) som låter en förstå att det pågår något stort utom synhåll för det vanliga, som i The Bone Clocks. Men det är inget fel att använda sig av samma element som en annan författare, när man gör det så personligt och väl som St. John Mandel. Inte heller förfaller hon till navelskåderi när hon låter en del av handlingen följa en författare som skrivit en bok om pandemier på hennes bokturné - tvärtom har det säkert hjälpt henne att kunna överlagra absurda situationer med oron för den verkliga pandemin som är på väg att bryta ut.

Vi kan inte höra musik från boksidor men det kan vara det som gör scenerna med den undflyende vaggsången ännu mer fascinerande. För egen del tänker jag också (som så ofta) på Rilkes första Duinoelegi:

 /.../ Es hob

sich eine Woge heran im Vergangenen, oder

da du vorüberkamst am geöffneten Fenster,

gab eine Geige sich hin. Das alles war Auftrag.

Aber bewältigtest du’s?

Många författare vill inte kalla sina verk för science fiction (förmodligen) av rädsla för att inte uppfattas som seriösa, vilket förstås är mycket synd. Dock har vi sett en uppluckring av de gränserna på senare år, med Kazuo Ishiguros böcker och i synnerhet Klara and the Sun, nyligen Hania Yanagiharas To Paradise och den alltid motsträviga Margaret Atwood. Förhoppningsvis börjar fler läsare förstå att science fiction ger ännu fler möjligheter att undersöka människors villkor och reaktioner under nya omständighter. Det är just det som Emily St. John Mandel gör så inkännande under bokens andra halva, med en god balans mellan det konkreta och det filosofiska. På så sätt låter hon sina huvudpersoner verkligen brottas med förståelsen av vad det är att vara människa i den här världen.

Fler böcker av Emily St. John Mandel:

Station Eleven

The Glass Hotel

Ylva Skog, Bo Linde och Beethoven med Maierkvartetten

Under pandemiåret 2020 tillkom Ylva Skogs Stabilitas loci, Platsens stabilitet, men den passar underbart när som helst, som en tröst för trasiga själar. Nu har vi tack vare Maierkvartetten fått höra uruppförandet i Kungliga Filharmonikernas kammarmusikserie Filharmoniker i närbild, och det var som att musikerna spelade varje ton med extra mycket omsorg. Musiken är modern men utan något behov av att avisera det via disharmonier eller krävande rop från instrumenten. Snarare är den avskalad på excesser med enbart det nödvändigaste kvar för att skapa sköna klanger och stadiga rytmer, men just däri ligger det ljuvligt vilsamma. Kompositören satt i salongen och fick med rätta tacksamma applåder.

Bo Lindes Stråkkvartett skrevs år 1953 då kompositören endast var tjugo år gammal. Inte heller den är typiskt modernistisk men släpper in frågetecken i harmonierna och spänner från stora, rika klanger till pizzicatolekar. Instrumenten har fått fina melodier som kompletterar varandra väl och skapar en stråkkvartett väl värd att lyssna på.

Från en ung kompositör till en gammal - Ludwig van Beethovens Stråkkvartett nr 15 i a-moll (1825) skrevs då den store kompositören redan blivit döv, men han hade återhämtat sig från en svår sjukdom och kände sig tacksam mot sin skapare, vilket också läses i titeln till tredje satsen. Nu lämnade Beethoven det traditionella formatet med fyra satser och skapade istället fem, med en långsam början på första satsen. Utan att kalla musiken för modern, så tänjde den nog på vad publiken var van vid men blev uppskattad redan från första uppförandet. De goda musikerna i Maierkvartetten - Patrik Swedrup och Johannes Lörstad violin, Arne Stenlund viola och Klas Gagge cello - var väl samspelta genom hela konserten och framförde alla stycken med stort inkännande och skicklighet.

Foto: Anna Wernemyr

Hard Cell

HMP Woldsley är ett kvinnofängelse i Storbritannien. De har nyligen fått en ny fängelsedirektör, Laura Willis, som har nya fräscha idéer på hur ett fängelse skall drivas. Hon har också en ytterst sarkastisk assistent, Dean, som har giftiga (och mycket roliga) kommentarer till allt hon säger. Båda talar direkt till tittarna, för serien Hard Cell är på formatet "fejkad dokumentär" inklusive personliga bekännelser för kameran.

En av Lauras idéer är att låta de intagna sätta upp en musikal. Till det har hon anlitat Cheryl Fergison, en känd och älskad skådespelare från Eastenders (som här spelar sig själv). Hon har redan fans bland kvinnorna i fängelset och även ett litet för hängivet fan i fängelsevakten Gary. Tyvärr har Laura prioriterat satsningen på musikalen framför nödvändiga reparationer vilket ger trubbel när vattenledningarna går sönder.

Catherine Tate spelar Laura och flera av de intagna, såsom Big Viv som alla är litet rädda för därför att hon är oförutsägbar och läskig, vakten Marco, och den försynta Ros som vidhåller att hon är oskyldig. "Vi är alla oskyldiga här" fyller någon alltid i. Förutom dem finns Black Pat, White Pat, Fat Pat, Pat Pat och många andra inklusive en Camilla Parker Bowles-imitatör på fängelset.

Vi får i de flesta fallen inte veta vad kvinnorna är inlåsta för, vilket hjälper till att hålla tonen i serien lätt och rolig. Det uppstår inga större problem, bara krångliga situationer att skratta åt. Det finns dock några sorgligare stråk, som den naiva Ros som längtar (förgäves) efter sin mamma. Bäst av allt är att serien visar sympati med alla (nästan alla) huvudroller och biroller, inte lämnar dem i sticket utan hjälper dem en bit på vägen. Det är kanske inte realistiskt men det är upplyftande.

Robots and Empire av Isaac Asimov

År 1985 skrev Isaac Asimov ytterligare en bok som tillika med The Robots of Dawn utgjorde en brygga från Robot-serien till Foundation-serien. Den utspelar sig på fyra olika planeter - Aurora (två nedslag), Solaria, Baleyworld och Jorden - vilket ger intressanta inblickar i olika samhällen och också mindre utrymme för Asimov att breda ut sig i mindre intressanta sidospår.

Det har gått c:a tvåhundra år - tjugo decennier, som man räknar på Aurora - sedan händelserna i The Robots of Dawn. Elijah Baley lever inte längre men Gladia gör det, med robotarna Daneel Olivaw och Giskard Reventlov vid sin sida. Nu får vi höra om mysteriet att Solaria övergivits av sin mänskliga befolkning. Ingen vet vart de har tagit vägen, men de har lämnat planeten intakt och skött av sina många robotar. Mycket väl skött och skyddat, verkar det som, då landande skepp skjuts i bitar. Men de driftiga Settlers, alltså de jordbor som flyttat ut och koloniserat nya planeter under de senaste seklen, är sugna på att ta tillvara på de kvarvarande robotarna och sälja dem till övriga Spacers. En av dem, D G Baley från Baleyworld, anhåller om att Gladia skall följa med honom då hon ju vuxit upp på Solaria och kan hjälpa till att kommunicera med planetens robotar.

Redan i de tidigare böckerna har Asimov låtit sina huvudpersoner signalera att de mer kortlivade jordborna har energin för att sprida sig i galaxen och bygga ett imperium, medan de Spacers som först lämnade jorden byggt sina samhällen och liv så bekväma med hjälp av robotar att de förr eller senare kommer att minska i antal och dö ut. Nu är det just det vi har sett på Solaria. Men samtidigt finns det krafter bland Spacers, och då i synnerhet Auroranen Kelden Amadiro, som absolut inte vill ge jordborna övertaget utan låta Spacers fortsätta expansionen till nya planeter. Vi får följa ett antal viktiga skeenden som i tur och ordning har stor signifikans för vilken sida som skall vinna tävlingen.

I Robots and Empire är det till stor del Daneel och Giskard vi följer, och deras privata diskussioner är mycket intressanta. Då och då framför de de mest trovärdiga förklaringar jag hittills hittat till hur robotar kan känna något som motsvarar mänskliga känslor och vilja.

Daneel said, 'After a long time, I decided that the Three Laws govern the manner in which my positronic pathways behave. At all times, under all stimuli, the Laws constrain the direction and intensity of positronic flow along these pathways so that I always know what to do. Yet the level of knowledge of what to do is not always the same. There are times when my doing-as-I-must is under less constraint than at other times. I have always noticed that the lower the positronomotive potential, then the further removed from certainty is my decision as to which action to take. And the further removed from certainty I am, the nearer I am to ill-being. To decide an action in a millisecond rather than a nanosecond is a sensation I do not wish to be prolonged.

Det är i den här boken som Daneels och Giskards diskussioner kommer att föra dem närmare den Nollte Lagen, the Zeroth Law, med hälsosamma invändningar från båda sidor. De båda spekulerar också i en form av psykohistoria som skulle kunna guida dem till att fatta rätt beslut med hänsyn till vad som är bäst för hela mänskligheten. Låt oss (snälla!) vara överens om att alltför många diktatorer och agitatorer i mänsklighetens historia varit övertygade om att de vetat just det, och välvilligt se på Giskards och Daneels försök till vetenskapliga kartläggningar som något som kan lyckas i Asimovs universum. Och hur väl det lyckas får vi läsa om i senare böcker.

Fler böcker av Isaac Asimov:

The End of Eternity

I, Robot

The Rest of the Robots

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Pebble in the Sky

Prelude to Foundation

Forward the Foundation

Foundation

Foundation and Empire

Howard Jones i Fållan

Jo, många rockband använder också syntar men syntpoppen var ett eget, underbart sound och på 80-talet fanns det många syntband som gjorde musik i egna originella stilar under syntens fina, rosa parasoll. Surmagade recensenter kunde gnälla på att ett band inte förnyade sig om soundet var sig likt på andra plattan, något man aldrig anklagar gitarrband för. I syntmusik är det både melodin och produktionen viktig, och på 80-talet fick vi många vackra melodier och kloka texter, i synnerhet från den vänlige Howard Jones. I Fållan på Slakthusområdet klingar inte hans syntar lika skarpt som på skiva i betongakustiken, men musiken är bärkraftig ändå.

Fina Pearl in the Shell inleder, följt av Hunt the Self och Equality, alla från plattan Human's Lib, Howard Jones debutplatta producerad av den fantasiskt skicklige musikern Rupert Hine. Efter en annan tidig låt, Like To Get To Know You Well vill jublet nästan inte ta slut och Howard Jones skrattade glatt åt den stora uppskattningen innan bandet kunde börja spela igen. Näst senaste singeln The One to Love You har stora, svepande syntljud och datormanipulerade röster - ingen fåning autotuning utan sådär skönt robotliknande. I outrot kommer några takter av inledningen till Assault and Battery från elpianot. Syntljuden skalas ned och nu får vi Life In One Day med allsång - fast tyvärr kan publiken inte svarstexterna i refrängen så herr Jones får hjälpa till och sjunga dem också, och sedan blev det litet boogiewoogie på slutet. Formed by the Stars och No One Is To Blame bildar ett lugnare parti.

Bandets basist Nick Beggs spelade i Kajagoogoo på 80-talet, så visst vill vi höra låten han skrev, Too Shy! Det blir jättemycket mer allsång från den tacksamma publiken. Inte lika mycket medsjungning i Celebrate It Together från det nysläppta albumet, men ett tungt syntljud igen och ett dundrande komp med starkt framåtdriv, något som kommer igen på fler låtar på den nya skivan och även i nästa låt, The Human Touch. Så blir det litet stillsamt elpianointro till New Song... men så klickar den igång med den välkända, efterlängtade syntproduktionen. "I've been waiting for so long / To come here now and sing this song" - ja, många av oss har haft konsertbiljetten i över två år - "I bet you'd forgotten you had tickets" säger Howard Jones, men nu sjunger vi med i de upplyftande orden.

Everlasting Love börjar också som en pianoballad men slår ut i synt-blom, vilket maximeras i Who You Really Want To Be, ännu en låt med stadigt framåtdriv från den färskaste plattan. Sedan får vi ändå den pinglande syntkänslan i What Is Love?, och också starka känslor av nostalgi, lycka och kärlek, för även den texten är ju också i grunden positiv och tänkvärd. 

Det är en ljuv känsla att höra några kända ackord och veta vilken älskad låt som står på tur. Angående första extranumret Things Can Only Get Better kan man ju tolka den titeln som att vi är på botten. Men den gode Mr. Jones säger att det betyder "if we make a mess, we can fix it!" och det känns att han menar alla sina uppmuntrande sångtexter och önskar det bästa för sin publik och hela världen. Efter en 80-talstrogen version av låten vrider bandet upp till dundrande technodisco och blinkande scenbelysning. Men sedan får vi, av en ensam Howard Jones på scenen, en lugn och fin och svindlande historia att följa med oss hem: den vackra Hide And Seek.

Black Panther: Wakanda Forever

Tillsammans med Wakanda får vi gott om tillfällen att sörja att T'Challa är död - och därtill Chadwick Boseman, den begåvade skådespelaren som gav honom gestalt. Black Panther är borta och ävenså den hjärtformade plantan som frammanade styrkan hos varje ny inkarnation av Black Panther. Lillasyster Shuri plågas fortfarande av att hon inte hann rädda sin bror när han dog av en okänd sjukdom.

Utanför Wakandas gränser växer förstås omvärldens girighet efter det unika vibranium som har hjälpt till att bygga upp deras högteknologiska kultur. Över hela världen söker resursstarka regeringar efter andra källor till vibranium, men hejdas av en övermänsklig styrka som reser sig ur vattnet. Trots att några hinner viska "... de är blå..." innan de går under så riktas misstankarna mot Wakanda självt.

Men Wakanda hamnar självt under hot från den här hittills okända civilisationen. Till och med deras kraftfulla vapen och vältränade Dora Milaje har svårt att stå emot angriparna som är skickliga krigare såväl på land som i luften. Deras ledare Namor har några egenskaper som passerat gränsen för trovärdighet, men om man accepterar att de följer en serietecknares idéer från för sjuttio år sedan så kan man acceptera de små vingarna på anklarna som låter honom flyga och hovra snyggt.

Wakanda Forever är inte bara action utan väver in berättelser som ger bakgrund till handlingen och flera längre scener där svåra val föregås av djup förankring i känslor - det må vara sorg, beslutsamhet eller hämndlystnad. En otålig tittare kan kanske irritera sig på det men för egen del var det välkommet, särskilt när scenerna fokuserade på den magnifika drottning Ramonda, utmärkt spelad av Angela Bassett. Man kunde också tidigt gissa att den smarta Shuri som brukade reta sin storebror T'Challa inte skulle stanna i sin bana som vinglig och nördig chefsingenjör. Nu måste hon istället möta sina inre drivkrafter som inte alltid är så ädla som T'Challas. Vilken väg skall hon gå, försoning eller hämnd? Stora och allvarliga strider blir det i vilket fall som helst. Black Panther: Wakanda Forever är en snygg och stark film.