Jag fascineras av historier om livet efter civilisationens sammanbrott. Snowmans historia är från början så detaljrik att jag ser för mig hans omgivning och dagliga liv. Ändå känns tonen i berättelsen så lätt och neutral att jag inte blir så engagerad som jag hade väntat mig. Jag börjar tvivla på vad jag läser. Händer allt i Snowmans egen hjärna? Är det en berättelse i nutid av en galning som flyttat ut i en park?
Men undergångssagan varvas med tillbakablickar till Snowmans barndom, då han hette Jimmy. Så får vi bakgrunden till "nutiden", och det vi får veta gör undergångsscenariot trovärdigt. Där pågår avancerad genmanipulation och hjärtlösa experiment för att få fram skönhetsprodukter och snabbväxande köttbitar i en värld som bara vill ha mer fastän allt håller på att ta slut. Att vara en av de samvetslösa utvecklarna i de säkrade områdena där forskningen pågår är ändå att föredra framför att leva i den mer osäkra världen utanför, the pleeblands.
Ju mer jag läser, desto mer ser jag Snowman som någon som blivit kvarlämnad. Runt omkring honom har andra människors fascinerande historier utvecklats och tagit slut (med en smäll). En av dem, hans mors, får vi bara veta brottstycken av. En annan av dem, Oryx', får han berättad av henne själv, motvilligt och ofullständigt som de flesta minnesbilder. En annan av dem är Crakes, och det är i resultatet av hans livs historia som överlevarna befinner sig.
Jag tycker att boken är intressant och väl sammanhållen, tekniskt och logiskt. Det är viktigt. Men jag hade önskat att något i berättelsen gripit mig mer. Snowmans liv efter sammanbrottet känns inte så skitigt som det beskrivs, och de lösspringande djuren känns inte heller så farliga som de beskrivs. Jag är litet glad att jag inte är den enda som tänker så; här kommenterar till exempel Snowflake och Vixxtoria i samma banor. Det är de sista femtio sidorna som det verkligen blir spännande, när jag vill veta precis vad som hände dagarna före och efter katastrofen.
*** Spoilervarning ***
Så Crake ville skapa en ny ras av humanoider som inte hade alla de fel som människor har. Han ser de egenskaper som kan leda till missämja, hat och krig: avundsjuka, rivalitet om ägodelar, obesvarad kärlek och krossade hjärtan. Därför plockar han bort många egenskaper ur de nya invånarna, så att de skall leva harmoniskt i gemenskap med varandra och naturen. Men - det som blir kvar är ju knappast mer än talande husdjur! Glada och snälla men utan några ambitioner. Då kan jag faktiskt inte se större mening med att de får överleva och ersätta oss. Utan längtan, ambitioner och till och med motgångar blir inte några storverk eller ens mindre konstverk skapade. Konsten att sjunga ville Crake odla bort, men lyckades inte. Bra det, säger jag!
Mot slutet av boken ser vi att Crakes varelser ändå har så mycket fantasi att de börjar skapa en religion kring Crake, Oryx och Snowman. Det visar på att de har så mycket förundran och tankekraft inom sig att de kanske kommer att börja skapa ändå. Det hoppas jag på!
Fler böcker av Margaret Atwood:
The Handmaid's Tale
The Year of the Flood
MaddAddam
Stone Mattress
The Testaments
2 kommentarer:
Jag tycker att den här Atwood-historien försöker säga två saker: Det ena är att människan inte kan leka Gud och skapa arter som ska vara särskilt snälla eller ha vissa egenskaper. Den andra är att även om de gör detta, så kommer dessa arter av nödvändighet ta evolutionen i egna händer - det finns delar av utvecklingen som står utanför människans kontroll. Religiositeten uppstår till exempel. Arter kommer säkert att mutera så att de klarar sig i omgivningen, därför att under historiens lopp är detta vad som har hänt: ett ständigt gnuggande mellan natur och de varelser som lever i den som har skapat det mest livskraftiga.
Jag är mitt uppe i att läsa Syndaflodens år just nu, så det var bra att bli påmind om just Oryx och Crake igen (konstigt så snabbt man glömmer, för jag läste om boken i januari). Ser man till Atwoods dystopier så innehåller ju Tjänarinnans berättelse (du har väl läst den?! Ett måste annars) mest tankar kring samhällsstrukturer (kvinnofientliga sådana). Social ingenjörskonst, kan man säga. Oryx och Crake handlar mer om genetisk ingenjörskonst. Vad gäller syndafloden är jag inte säker ännu, men kanske religionen? Eller våldet? Eller sex? Fast en del genetiskt också, måste jag säga.
Vixxtoria, tack för din kommentar! Vet du, jag har faktiskt bara läst halva Tjänarinnans berättelse. Det är så retligt! Jag tror att jag läste den någonstans där jag var gäst och måste resa ifrån den. Den skall jag absolut läsa när jag kan! Liksom Syndaflodens år.
Ja, det är ju verkligen människor som leker Gud i den här boken. Alla skönhetsprodukter och livsmedel som experimenteras fram utan någon moralisk diskussion, och även hur människors kroppar rutinmässigt utnyttjas för pengar. Men inte ens Crake som försöker starta om allt med mycket bättre förutsättningar (med den detaljen att han måste utplåna alla människor först), inte ens hans mer harmlösa skapelse går den väg som han hoppas. Nej, ett bättre liv kan inte kommenderas fram. Men vi kan förhoppningsvis hejda oss innan vi blivit så cyniska som i samhället Atwood beskriver.
Skicka en kommentar