Att bara avbilda verkligheten naturtroget räcker inte för att vara en god konstnär. Ser man inget motiv för sitt inre behöver man inte heller måla bilden man ser framför sig. Så frankt uttryckte sig Caspar David Friedrich själv, och den gedigna samlingsutställningen på Nationalmuseum är ett gott uttryck för hans ord.
Varje tavla är ljuvlig i val av motiv, färgställning, komposition, detaljrikedom och skicklighet. Men helheten är större än delarna, mycket större. Varje bild förmedlar både en stillhet och en känsla av att stå på randen till något stort. Vilka känslor förmedlar de? Förundran och ödmjukhet inför naturens skönhet, människans litenhet men också delaktighet i naturen, ett mysterium och ett antydan om evigheten bakom det vi ser. Jag kommer att tänka på Rilkes ord i första Duinoelegin:
... Denn das Schöne ist nichts
als des Schrecklichen Anfang, den wir noch grade ertragen,
und wir bewundern es so, weil es gelassen verschmäht,
uns zu zerstören. ...
Tavlorna är detaljrika, men detaljerna (knotiga grenar, lövverk) är inte så noggrant målade att de blir en uppvisning i målarskicklighet, utan harmonierar med resten av motivet. Människorna vandrar eftertänksamt eller står stilla i den sköna omgivningen. Jag tycker om tavlan med en vy över en hamn, där rader av båtmaster liknar en ny sorts skog. Den kan läsas med storpolitiska glasögon eller som en allegori över livet och döden. Men jag glädjer mig mest över att den visar skönheten även i vad människan skapat (kraftfulla segelbåtar), vid sidan av alla naturlyriska tavlor som Caspar David Friedrich målade.
Få konstverk kan så ögonblickligt som Caspar David Friedrichs skapa ett inre lugn vid betraktandet. Det blir tydligt i den intressanta pendangen till utställningen, där åtta samtida nordiska konstnärer ställer ut verk i Friedrichs anda. De visar hur konsten utvecklats under tiden fram till idag, med eller ibland mot omvärldens strömningar.
Jan Håfströms Skogsaltare är nästan lika meditativa som Friedrichs tavlor, men det faktum att de är små och "gjorda för hemmabruk" synliggör hur man idag till viss del blivit mer personlig, ja kanske mer egoistisk och vill ha ensamrätt på sin inre stillhet. Det är fascinerande och kusligt hur Håkan Rehnbergs aluminiumskulptur Das Eismeer förmedlar samma kyla och dödsallvar som Friedrichs tavla med samma namn, men hur materialet och formen ger Rehnbergs skulptur den tyngd som behövs för att tas på allvar idag, där vanan vid bilder är så mycket större.
Den konstnär som mest påminner om Caspar David Friedrich är Cecilia Edefalk. Trots att hennes motiv och teknik är helt annorlunda, inger hennes verk samma ödmjukhet inför något stort och oförståeligt.
Det är unikt att så många verk av Caspar David Friedrich är samlade i Stockholm, och utställningen är mycket välgjord. Jag rekommenderar varmt att man tar sig tid att se såväl originalverken som de samtida kommenterande verken!
