torsdag 28 maj 2009

Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic


En sak jag tyckte om med att bo i södra Tyskland var att man så lätt kunde ta bilen eller tåget till ett annat land. Hela Europa låg på ett avstånd av en dagsresa eller två. Men den närheten är en källa till förvirring och alienation för de ex-jugoslaver som samlats i till exempel Amsterdam under och efter sönderfallet och inbördeskriget i hemlandet. Bokens huvudperson Tanja Lucic upplever Holland som ett dockskåp, där allt skall vara förenklat, prydligt, gulligt och ofarligt, och kontrasten mot det gamla landet blir både genomgripande och svårgripbar för människorna som har kriget och hatet i färskt minne.

Tanja, som även är bokens berättare, får arbete som lärare på en kurs i jugoslavisk litteratur på universitetet. Kursen drar till sig en intresserad holländska, men i övrigt främst unga människor från de forna jugoslaviska länderna. Många av dem har tillfälliga uppehållstillstånd och behöver kursen som en anledning att förnya den; som ett enkelt sätt att tjäna universitetspoäng på något de redan känner till. Men också som ett sätt att minnas och diskutera den barndom och den skolundervisning som syftade till att ena de länder som nu slagit sig fria från varandra. Även om studenterna har olika sätt att förhålla sig till sin historia, uppstår det tack och lov sällan allvarliga konflikter dem emellan på lektionerna. När de diskuterar godissorter och den blå-vit-rödrandiga plastväska som de skämtsamt kallar för Balkans resväska, är det som att de försöker hålla samman sig själva och få fotfäste i livet. En del av dem uttrycker sig hellre på holländska eller
engelska än på sin variant av det gamla språket.

Den här sammanhållande funktionen är viktig även för Tanja. Under den första terminen kan hon arbeta med att få fäste i Amsterdam, och samtidigt känna att hon gör något viktigt för andra människor i samma situation. Boken fylls av hennes ibland bitande observationer av landsmännen hon ser i staden: de hukar vid kafébord, ser ut att ha en ständig örfil klistrad vid kinden, och klappar om varandra med ord, prat, småprat, trivialiteter. Hon verkar lugn när hon berättar, men det ligger en oro under ytan som kanske aldrig kommer att kunna stillas.

Till universitetskurser hör kursutvärderingar. Inför den andra terminen får Tanja veta att en av studenterna har klagat på att de inte gjort något konkret på lektionerna. Hennes bräckliga, knappt fungerande liv får sig en stöt, och under den andra terminen tvingar hon sig själv att höra upp med vänskapen med studenterna och vara en sträng lärare för dem. Det är inte den enda motgång Tanja och de övriga får vara med om; misslyckanden och besvikelser kommer slag i slag. Jag må låta cynisk när jag säger det, men jag tycker att det är rätt att historien tar den vägen. Det här är inte en berättelse som kan sluta i rosenrött; alltför mycket ont har skett på vägen och människor kan inte glömma det de har varit med om - då skulle de inte bli lyckligare utan bara tommare inuti och falska. Men ändå gör Ugresics svala språk att sorgerna blir hanterbara; som om man tagit ett lugnande piller, kan se och inse vad för arbetsamt man varit med om, men ändå inte låta det drabba en och slå ned en. Det är inte en styrka som driver framåt, det är en anpassning driven av en vilja att överleva. Den smidigheten är starkare än att kasta sig framåt och vidare med kraft.

3 kommentarer:

Hermia sa...

Det här låter som något jag också vill läsa. Tack för bra och intresseväckande text om boken!

Jenny B sa...

Det är verkligen en läsvärd bok, och det är bra att historien blir berättad. Det finns ju så många människor som lever nära oss med sådana här minnen att handskas med.

Glamourbibliotekaren sa...

Høres veldig interessant ut. Det er jo så nært i både geografi og tid.